Göteborgsposten – 3 augusti 1863, sida 2

gra hennes sorg. Hon blef otålig vid dessa försök att trösta henne. — Hvad brydde ni er om min far! ropade hon häftigt. Det är lätt för er att glömma honom. Men han var allt på denna jorden för mig. Men det låg ej i Eleanors sinnelag att länge vara otacksam mot dem, hvilka omfattade henne med så mycken ömhet och som ovilkorligen skulle leda till den uppysning, hennes vänner ville gifva henne. — Ni har aldrig sagt mig huru pappa dog, sade hon, jag vet att det måste ha skett mycket hastigt. Eleanor Vane talade mycket lugnt. Hon hade aldrig förut nämnt sin aflidne fader med så litet yttre rörelse. De löst sammanlagda händerna på knät darrade lätt, det mot signoran och Richard Thornton vända ansigtet röjde en känsla hvaraf hela hennes väsende var genomträngdt. — Pappa dog ju hastigt? upprepade hon. — Ja, kära Eleanor, mycket hastigt. — Det kunde jag tro. Men hvarför fördes han icke hem? Hvurföre fick jag icke se —? Hon afbröt sig tvärt, vändande ansigtet mot det öppna fönstret. Hon darrade nu häftigt från hufvudet till fotabjellet. Hennes begge vänner tego. Den förfärliga hemligheten måste sägas förr el.er senare, men hvem skulle törtälja den för denna flicka med det häftiga lynnet och det redan så starkt angripna nervösa temperamentet. Signoran ryckte modlöst på axlarne och såg på sin brorson. Mr Thornton hade målat hela eftermiddagen i