Göteborgsposten – 3 augusti 1863, sida 2

Den natten blef febern värre och yrseln var starkare än någonsin. Slagtarens hustru aflöstes af en mycket tålig och öfvad vakorska, ty signoran hade suttit vid mången sjukbådd och hoppats i det yttersta, tills förtvitlan smög sig in i hennes själ, och den annalkande dödens gråa skuggor kommo öfver ett älskadt ansigte för att aldrig vika derifrån. Febern räckte flera dagar och nätter, men under hvarje förändring sade den engelske doktorn att Eleanor Vanes konstitution skulle kunna uppehålla henne under en värre sjukdom än denna. Jag är glad öfver att ni har sagt henne det, sade han en morgon till signoran, ty nu blir det mindre som behöfver sägas henne, när hon återvinner sina krafter. Det var dock något mer, som behöfde sägas. Småningom försvann febern, purpurfläckarne bleknade bort från patientens tomma kinder, de grå ögonens onaturliga glans blef allt mindre stark, och efterhand blef tanken redigare och yrseln sällspordare. Men sedan det fulla medvetandet återvändt, förekommo förfärliga utbrott af smärta — af en smärta, som var högljudd och lidelsefull i följd af den impulsiva häftighet, Nr karakteriserade Eleanor Vane. Detta var hennes första sorg, och hon kunde icke bära den lugnt. Tårefloden vätte hennes hufvudkudde den ena natten efter den andra; hon ville icke tröstas, hon stötte ifran sig den tåliga signoran, hon ville icke lyssna till den stackars Richard, som kom ibland och satte sig bredvid henne och försökte skin