Göteborgsposten – 3 augusti 1863, sida 1

— Emedan jag är just nu anländ, mitt söta barn. — Just nu anländ! Just nu anländ! Men hvarför har ni kommit hit? — För att råka dig, Eleanor, svarade signoran mildt. Jag hörde att du fått bekymmer, och jag har kommit för att hjelpa och trösta dig, om jag kan. Slagtarns hustru hade gått ut i det lilla förmaket, der Richard satt i mörkret. Eleanor Vane och signoran voro derför alldeles ensamma. Hittills hade den sjukas hufvud hvilat mycket lugnt mot hennes väns bröst, men nu lyfte hon det plötsligt och fixerade signoran. — Ni kom hit, emedan jag fått bekymmer, sade honHur skulle jag kunna ha bekymmer så länge som min far lefver? Hvilken sorg kan träffa mig, så länge intet ondt vederfarits honom. Han är sjuk, säger man, men han skall ju snart bli bättre. Han blir ju snart bättre? Hon väntade ett svar på sina ifriga frågor och betraktade uppmärksamt sin väns lugna bleka ansigte. Derefter upphof hon plötsligt ett lågt jemmerskri, kastade upp sina händer och slog dem vildt öfver hufvudet. — Ni ha alla bedragit mig, ropade hon, ni ha alla bedragit mig, min. fader är död. Signoran slog sin arm smeksamt kring Eleanor Vane och försökte åter ligga det stackars brinnande hufvudet vid sin axel, men Eleanor slet sig ifrån henne med en otålig åtbörd och stirrade på väggen framför sig med händerna ännu sammanknäppta öfver hufvudet. — Kira, kära Eleanor, sade signoran, sökande skilja