Göteborgsposten – 31 juli 1863, sida 2

höra hans steg på gatan. Stackars, stackars, käre pappa, ag kan gissa hvarför han icke kommer. Han har förstört le fasliga penningarne, och han vill icke gerna komma hem och låta mig veta det. Min älskade far, känner ni mig så litet, att ni tror att jag skulle missunna er den sista skilling jag hade i denna verlden, om ni ville ha den. Hennes tankar förirrade sig alltmer och mer, tills de blefvo alldeles förvirrade, hennes hufvud greps af yrsel i följd af den ständiga sysselsättningen med samma ids. När hon höjde hufvudet — det stackars trötta, brinnande, tunga hufvudet, som förekom henne som en blylast, nästan omöjlig att lyfta — och såg ut genom fönstret, tycktes gatan utanför gå omkring för hennes ögon, golfvet, hvarpå hon knäböjde, tycktes sjunka med henne i en djup, svart, förfärlig afgrund, tusen disharmoniska ljud — icke den vaknande stadens morgonlarm — hväste och surrade och röt och dundrade för hennes öron allt högljuddare ända till allt aammansmälte i det snabbt tillväxande mörkret. Solen lyste klart in i rummet, när den medlidsamma värdinnan fann mr Vanes dotter i en halft knäböjande, halft liggande stillning på golfvet, med hufvudet ;å den kalla fönsterkarmen vid det öppna fönstret och det gyllne håret böljande i hoptrasslade lockar kring hennes skullror. Hennes tunna musslinsklädning var våt af morgondaggen. Hon hade svimmat och legat så hjelplös och kånslolös under flera timmar. Slagtarns hustru klädde af henne och lade henne i sängen. Richard Thornton kom till Rue de VArcheveque en half timma efteråt, och han gick genast ut att söka