Göteborgsposten – 30 juli 1863, sida 1

— Nu skola vi fara hem, Eleanor, sade han, mitt stackars barn, du måste vara alldeles uttröttad. — Hur kan jag tänka på trötthet, Richard, utropade Eleanor, när jag är så orolig för pappa. Ack, om jag blott kunde få se honom hemma, hvad jag skulle vara lycklig. Men hon hängde tungt på sin väns arm, och Richard märkte att hon var mycket trött. Hon hade irrat omkring i Paris under flera timmar; det stackars barnet hade gått hit och dit på de länga för henne obekanta gatorna följande efter än en, än en annan, som på afstånd hade någon likhet med hennes far. Hon hade hoppats den ena gången efter den andre endast för att alltid se sina förhoppningar gäckade. Nu kommo de in på en bredare gata, och dekorationsmålaren ropade på den första hyrvagn, som for förbi, och lyfte Eleanor upp i den. Hon höll på att svimma af trötthet och matthet. — Hvad har du ätit i dag, Nell? frågade han. Hon dröjde litet som hade hon glömt hvad hon ätit eller om hon ätit något alls. — Kaffe och hvetebröd sändes hem för pappas rikning 1 morse. Hans frukost skickas till honom från tracteurn, förstår du. Jag åt en af brödbullarne. — Har du icke ätit något sedan? — Nej. Hur kunde jag äta, när jag var så ängslig för pappa? Richard skakade förebrående på hufvudet. (Forts.)