Göteborgsposten – 28 juli 1863, sida 1

drade tåligt vid hans sida utan att fråga hvart han förde henne, fastän hon hade den obestämda iden att de icke gingo mot hemmet. — Jag vill icke öfverlemna mig åt en dåraktig ängslan för pappa, sade hon. Jag vill följa ditt råd och förtrösta på Gud. Jag är viss på att min käre far kommer tillbaka till mig. Vi hålla så mycket af hvarandra; du vet, Richard, att vi äro allt för hvarandra i denna verlden, och min stackars käre pappa emotser så hoppfullt den dag, då han skall få mr de Crespignys förmögenhet. Jag hoppas icke så bestämdt på det som pappa, ty mr de Crespigny kan lefva tills han blir mycket, mycket gammal, och det vore ju orätt att önska det någon skulle dö. Den dag jag väntar på är den, då min uppfostran är fullbordad och jag kan få arbeta för pappa. Det måste alltid vara bättre än att vara rik, skulle jag tro. Jag kan icke tänka mig någon större lycka än att få arbeta för dem man älskar. Hennes ansigte klarnade, medan hon talade, och hon vände sig mot sin följeslagare för att finna sympati hos honom; men Richards ansigte var bortvändt och han tycktes stirra tankspridt på husen vid andra sidan af gatan. Han teg några ögonblick sedan Eleanor upphört att tala, och derpå sade han något abrupt. (Forts.)