Göteborgsposten – 27 juli 1863, sida 2

Frän Utlandet. Den ryska svarsnoten till England i polska frågan föreligger nu i sin helhet; men är för lång att kunna nu fullständigt meddelas. Vi nödgas derföre inskränka oss till några utdrag af hufvudpunkterna. Efter att hafva förklarat sig vilja intaga en praktisk aställning, yttrar furat Gortschakoff: Det kejserliga kabinettet medgifver till principen, att thvarje makt, som undertecknat ett fördrag, har rätt, att från sin egen ståndpunkt utlägga innehållet i detsamma, förutsatt, att denna utläggning håller sig inom gränserna för den betydelse som man enligt ordalydelsen sjelf kan gifva det. Tillfölje af denna grundsats bestrider det kejserliga kabinettet icke denna rätt för de åtta makter som deltagit i de allmänna förhandlingarne i Wien år 1815. Visserligen har erfarenheten visat, att utöfningen af en sådan rätt icke leder till något praktiskt resultat. Den redan år 1831 gjorda erfarenbeten hade ieke någon vidare verkan, än att den förrådde meningarnes olikhet. Det oaktadt består denna rätt. Den sträcker sig så långt, som de ofvan angifna gränserna räcka, och kan ej för sig göra anspråk på vidare krets, om icke den derigenom direktast berörda kontraherande delen uttryckligen gifver dertill sitt samtycke. Det beror derföre af det kejserliga kabinettet, om det vill fasthålla vid den stränga tillämpningen af denna princip, tillfölje af det bandlingssätt som fullföljts emot det under april månad med anledning af de händelser som egt rum i konungariket Polen. Om det (kabinettet) tillfölje af denna uppfordring ytterligare inlåter sig på detta ämne, så ligger skälet dertill helt och håliet i dess fulla beredvillighet, att verka i försonlig anda och på ett passande sätt besvara en uppmaning, som hade en dylik karakter. Ett annat skäl är, såsom jag här vill tillägga, att i de önskningar H. M:t kejsaren hyser för sina polska undersåter, alldeles icke kan ligga någon anledning för oss, att dölja dem för dagens ljus. Denna punkt blef af ers excellens så klart som möjligt framhålien, då ni underättade H. brittiska M:ts I:ste statssekreterare om, att det kejserliga kabinettet är beredt, att inlåta sig på ett tankeutbyte angående grunderna och inom gränserna för 1815 års fördrag. Furst Gortschakoff börjar derefter ett slags genmäle mot Englands sista note. Om Russells anmärkning, att en regerings fasta botten är de styrdas förtroende och att lagens makt öfver godtyckets elementj måste vara grundvalen för ordning och stabilitet, säger furst G., att han a priori erkänner dessa satser, men invänder: Det förtroende, som den styrande ingifver de styrda, beror icke af förträffligheten i den förres afsigter, utan äfven af den allmänna öfvertygelsen, att han jemväl har makt att genomdrifva sin vilja. Då lord Russell påstår, att partiela tumult, hemliga sammansvärjningar och inverkningar af kosmopolitiska utlänningar icke skola skaka en regering, som stödjer sig på förtroendet och på aktningen för lagen, skall han likväl medgifva, att hvarken förtroende eller lagligt handlingssätt skulle vara möjliga, om regeringen ville medgifva en bråkdel af folket(?) rättighet, att annorstädes än af den lagligt tillsatta myndigheten, genom beväpnadt uppror, hvilket näres af fientliga eller främmande partier, söka den välgång och trefnad, som enligt deras egen förklaring icke kan förverkligas utan tillhjelp af främmande ingifvelser.