Göteborgsposten – 27 juli 1863, sida 1

nungens ankomst dit. Under det menniskomassan, trots regnet, står här och vänar, låtom oss göra ett besök här och der i staden. Vi vända oss då från hamnen och dess rika flaggdekoration samt från de snurrande tvenne karurellerna derstädes, hvilka under skrällande musik surrat hela dagen, och taga vägen till det närbelägna ridhuset, som inom sig sluter den industriexposition, som, brevid mötet, blifvit anordnad af stadens och ortens handtverkare och industriidkare. Anordningen derinom är ganska smakfull och det hela vittnar fördelaktigt om åtskilliga handtverksgrenars ståndpunkt i Helsingborg. På midten af långväggarne kring sköldar med konungens och drottningens namnskiffer äro anbragta sårdeles smakfulla grupperingar af lefvande och rikt blommande växter, hvilka fuktas af springvattenskaskader (i Helsingborg kan man hvar som helst få en naturlig springkälla). Längst fram på ena gafvelväggen, midt emot ingången, reser sig en ovanligt prydlig grupp af Höganäs så utmärkta arbeten i lera (det skulle kanske kallas terra cotta), dominerad af en ståtlig och vördnadsbjudande i öfver kroppsstorlek utförd staty af skåningarnes oförgätliga Stenbock, hr Måns gemenligen kallad, och kring hans högburna och ädla hufvud svajar den gamla svenska blågula flaggan. De vaser, som Höganäs här utställt och ur hvilka lefvande blommor uppspira, äro af samma rena och antika sormer, som de, hvilka finnas å Göteborgs museum, men här företer sig en större mångfald och mera omvexling i former. — Näst utställningen från Höganäs ådraga sig de utställda vagnarne största uppmärksamheten. Helsingborg har redan länge varit kändt för sin goda vagnfabrikatien, och dessa prot gifva ytterligare den bästa bekräftelsen å rättmätigheten häraf. Den soliditet, hvilken svensken alltid vill gifva åt sitt arbete, åtföljes ej sällan af klumpighet, men af sådan ser man här ej ringaste spår: lätthet, ovanlig elegans och synbarlig soliditet äro de egenskaper, som utmärka dessa vagnar. Det blefve för vidlyftigt att i detalj granska alla de utställda föremålen; här må derföre endast tilläggas, att möbeltillverkningen äfven synes stå på goda fötter i Helsingborg, något hvartill det närliggande Köpenhamn med sin rika och smakfulla industri i detta fall torde gifvit impuls och mönster. — Men kungen kan komma; vi måste skynda. Återigen nedkomna till hamnen, ha vi menniskomassan ytterligare ökad, men märka hvarken ångf. Helsingborg eller någon blinkning ftån Kronborg. Sundet är mörkt och dystert. Vi våga oss på en utflygt till, tagande vägen åt hamnens södra sida. Här stöta vi genast, bakom sjötullkammarens lokal, på det nya hamnarbetet. En väldig bassin, som skall blifva inre hamnen och hafva 14 fots djup, är nästan färdig; man är just saysselsatt att lägga öfversta granitlagret på de kaier, som i fyrkant omsluta densamma, samt att schakta botten jemn. Det egendomliga med denna bassin är, att dess vidsträckta botten kommer att bestå af sten. Sedan man nemligen vid gräfningen hunnit några fot under markens yta, påträffade man ett mäktigt lager af i öfvergång varande sandslamm, hvilket, lagradt i skifvor och pressadt af ofvanliggande lager, under årtusenden beredt sig på att blifva sandsten eller skiffer (Er korresp. är ej tillräckligt geolog för att här gå på djupet och afgöra den inneboende tendensen i detta fall), men ännu ej hunnit större fasthet, än att det låter uppbryta sig med härför konstruerade hackor. Efter hvad det vill synas, ha granitkajerna blifviv lagda direkte på detta lager utan annan grund, men hamnens botten dervid blifvit nedschaktad i detsamma ett par fot nedom granitlagret, en anordning, hvilken torde blifva af vådlig beskaffenhet någon gång i framtiden, helst mycket vatten från den höga åsen söker sig ned till Sundet och det ofvannämnda lagret låter sig genomsippras. Trots det att den lägre murytan, som består af nämnde sorts halfsten, blifvit cementerad, ser man likväl redan vattnets benägenhet att genomtränga densamma, hvilken är så stor, att en natt och dag gående ångpump ej hinner länsa bassinen. — Straxt härintill ligger den lada, i hvilken Thalia residerar och der hr Hessler förnärvarande är öfversteprest. Spektaklet pågår, vi stiga in, få oss en plats i en af båsarne (förlåt uttrycket, men något sanningsenligare finnes ej) å första raden. Publiken är ej särdeles talrik, man går ju och väntar på de kungligas ankomst; men man finner ovanligt många täcka fruntimmersansigten. (Inom parentes sagdt, gör man detta ständigt i Helsingborg. Man öfverraskas sällan af storartade skönheter, men ständigt af täcka och intagande ansigten, med öppna, trofasta ögon samt ovanlig fraicheur. Den helsasamma hafsliuftan samt dat ooda