Göteborgsposten – 23 juli 1863, sida 2

penhvilan måste betraktas som ett preliminärvilkor för underhandlingars inledande angående Polen. Ryske gesandten uttalade tvifvel om, alt kejsaren ar Ryssland någonsin skulle ingå på ett dylikt vilkor, men förklarade dock, att han icke desto mindre skulle gilva regeringen underrättelse härom. Å andra sidan tyckes stämningen inom franska folket åter börja höja sig, och vill regeringen ha den än högre upp, skall den snart komma dit. Sålunde cirkulerar för närvarande på en mängd al verkstäderna i Paris följande petition från hufvudstadens arbetare till kejsar Napoleon: -Sire, I hänsyn till brott, som begås emot menskligheten, finnes det ej några partier i Frankrike; det finnes blott en nation, som allud är färdig, att befästa folkens soliditet. lyssland dödar Polen. Det dödar medborgare, som våra fäder kallat sina vapenbröder och hvilka såväl i vår lyckas som våra motgångsdagar visat sig värdiga denna ärotulla titel. Det dödar gubbar och barn. Det dödar mödrar, makar och jungfrur. dödsstunden tänka de alla på sitt fädernesland och rikta sina bönfallande blickar mot Frankrike. Och detta frossande i blod kryddar Muraview med barbariska våldsverk, hvilka komma vår civilisation att skältva af fasa. Vid berättelserna om dessa illgerningar, gråta vära mödrar, våra hustrur, våra systrar och våra barn. Vi sjelfva känna det franska blodet koka i våra ådror. Utveckla den nationala fanan och försäkra verlden ånyo om, att en helig sak går främst och att ett stort folk följer den! Fire, Rådda, låtom oss rädda Polen! I detta hopp äro vi, Sirer, etc. Enligt all sannolikhet) skola flera sådana adresser tölja, ty det kan anses stå utom allt tvilvel, att opinionen inom Frankrike mäste känna sig djupt kränkt af det öfvermod, varmed Ryssland dragit ett streck för diplomatiens tillgöranden. Äfven i England är man harmsen och Jjemväl orolig öfver Rysslands svar, hvilket redan varit föremål för en interpellation i underhuset, hvarå Palmerston svarat, hvad man visste förut, att återställandet af det gamla konungariket Polen ej kan ske utan europeiskt krig; Ryssland har afslagit vapenhvilan; Engand, Frankrike och Österrike rådslå om hvad man vidare kan ha att göra. — Engelska kaineltet skall nu vara hugadt förena sig med det franska och söka få så många europeiska stater som möjligt att ånyo uttala sig mot Ryssland. Detta vore ett medel att förlänga diplomatiens verksamhet — men hafva vi ej tillräckliga bevis på, att diplomatien spelat ut sim trumf? Att Ryssland förutser det makterna skola ansluta sig till denna uppfattning, derpå lemnar den nya utskritningen ett visst exempel. Den anbefaller som bekant en ny rekrytering al 10 man pr 1,000. Enligt den nuvarande folkmängden inom ryska riket, skulle denna utskrifning lemna en armå om 700,000 man. Men det är en ny blå dunst kastad i diplomatiens ögon. Rysslands styrka är väl bekant. Dessa 700,000 man skola ock endast visa sig — på papperet. Från sjelfva Polen skritves till NationalZeitung: Under förliden vecka hafva polackarne kämpat lyckligt nästan öfverallt inom konungariket. Rykten omtala ett icke obetydligt nederlag, som ryske general Toll lidit vid Malkin nära Warschau-Petersburg-banan; i guvernementet Plock skola insurgenterna hafva vunnit några lysande, men smärre framgångar; en betydlig seger hafva de vunnit mellan Lublin och Lubartow, der de så kraftigt slogo en rysk atdelning af 1,000 man, att knappast tierdedelen kom tillbaka till Lublin. Polackarne togo vid detta tillfälle 2 kanoner. Sorgligare torde den underrättelsen vara, att vid ransakningarne i citadellet för närvarande utan barmhertighet knuten begagnas, och att man genom sådan tortyr söker upptäcka nationalregeringen. IIusvisitationerna och häktningarne hopa sig på ett förskräckligt sätt, utan att dock väsentligen skada upproret och ännu mindre nationalorganisationen. — Enligt samstämmande uppgifter från andra håll tyckes denna dock förbereda utbrottet af en för