Göteborgsposten – 22 juli 1863, sida 1

VI. Den svarta byggnaden vid sloden. Richard Thornton brukade icke stiga tidigt upp. Han var vanligen en af de sistkommande af de herrar, som luffade in bland orkestern vid de repetitioner, som gåfvos klockan tio af någon ny melodram, hvari effekten af ett mord eller en enlevering beror på fiolernas qvittrande pizricato och användandet af explosiva strängar vid särskilta kriser i pjesens aktion. Mr Thornton var en sölare, som med största bitterhet klagade öfver teaterdirektörens hjertlöshet och den skadeglädje, hvarmed sufflörens skötebarn spika upp grymma papperslappar på dörrposterna på Phoenix — förfärliga mandater, hvilka bjuda hela musikkåren att infinna sig klockan tio. ÄInga tio minuter tillägges och meningen med denna mystiska klausul är att de tio minuter, som vanligen beviljas de sölande artisterna skola i detta fall icke komma dem till godo. Men Richard hade nu ferier. Hrr Spavin och Cromshaw skulle gerna velat följa honom med ögonen på hans vandringar i Paris för att se om han gjorde skäl för sitt fördubblade salarium; men då innehafvarne af Waterloo Phoenix icke voro välsignade med clairvoyancens gåfva, trotsade mr Thornton dem och knäppte med fingrarne åt dem, trygg i medvetandet af sitt eget värde. (Forts.)