Göteborgsposten – 22 juli 1863, sida 1

ÄU AA U——!U— — tet, under det att tusentals andra polackar. som vågat lif och blod för sitt fädernesland, försmäkta i de rysligaste fingelsehålor eller i Siberiens grufvor. Att påbjuda allmän landssorg för dem, egde något skäl för sig, men icke kan det ligga någon ide i att en hel nation går och hänger läpp och att presterskapet vidtager åtgärder al för höga vederbörande misshaglig natur, derföre att en bisp blifvit satt inom lås och regel. Så räsonnerar kanske en och annan kallblodig kanustöpare. Men det ligger dock en id i den påbudna kyrkosorgen — den religlösa och borgerliga frihetens sköna och oförgängliga id. Erkebiskop Felinski är mer än en blott prelat — han har genom de lugna, men dräpande protester, som ådragit honom den kejserliga onåden, dokumenterat sig som den förtryckta kyrkans och det tyranniserade folkets representant. Kyrkosorgen är en anklagelse mot Ryssland af ett tolk, hvars lidandes kalk är bräddad — af ett folk, som kanske kan utrotas, men icke upphör att kämpa för sin frihet så länge det ännu kan kallas ett folk. Grefve Wielopolski senior har fått afsked från sin, allt efter som man tager det, höga eller låga befattning s såsom den ryskpolska administrationens chef. Några kalla hans atlägsnande fyra månaders tjenstledighet något, som betyder just detsamma under förhandenvarande omständigheter. Det är grefve Bergs fixa idC att den stackars mannen är medlem af nationalregeringen, som drifvit honom från en plats, der han så länge ådragit sig allmänt tadel i hela det icke-moskovitiska Europa. Misstanken klingar befängd, men hvad och hvem skola det ryska syste mets stödjepelare tro i dessa tider al allmänt affall? I Petersburg gå de, som vilja passera för att ha riktigt väderkorn i den finare politiken, ända derhän att beteckna ej blott grefve Wielopolski utan äfven erkebiskop Felinski och sjeltva storfurst Konstantin såsom medlemmar af den nationalregering, som man från andra håll så länge velat framställa såsom bestående af några obskura, men tilltagsna ynglingar. Nästa gång misstänkes väl kejsaren sjelf att utgöra medlem af denna osynliga och dock, snart sagdt, oemotståndliga institution, som genom sina hexmakerier håller den moskovitiska öfvermakten uti Polen i schack. När man börjat komma in på de absurda gissningarnes område vid försöken att lösa en gåta, så gifves ingen gräns för fantasiens luftsprång, och man kan göra sig beredd på de mest vidunderliga resultater at den tysk-ryske grefvens blindbockslika trefvande och famlande efter den honom spöklikt gäckande nationalregeringen. Mexiko är eröfradt, heter det, d. v. s. icke precist landet Mexiko, men dock staden af samma namn. Fortuna favoriserar uppenbarligen ännu så mycket som någonsin förut den bonaparteska ättens kaput, och önskligt vore att denne begagnade den flyktiga damens goda lynne för att göra ett afbräck i den ryska pacitieringen af Polen. Emellertid kan det ej nekas att det gått hur tigt med den sydamerikanska entreprisen, hur smått än den diplomatiska interventionen här i Europa skrider framåt. Man tager sig deraf anledning att hoppas, det ifall ryska regeringen omöjligen kan bringas till räson och till att antaga de ganska moderata vilkor man föreslagit, Napoleon III skall taga i med hårdhandskarne, och med Englands tillhjelp stäcka czarismens vingar och klippa dess klor, så att det stackars Polen omsider får andas fritt — något, som det ej fått på snart ett sekel. En sådan bedrift skulle mer än något annat bidraga att försona den allmänna meningen i Europa med