Göteborgsposten – 21 juli 1863, sida 2

———ö— ———— tattado af honom, och att pjesen var idel smörja, innan han skref om den. — Stackars Richard! — Ja nog kan det vara skäl att säga så, men det gör detsamma på det hela taget. Jag tror icke att lifvets spel kan betala bely-ni gens kostnader. Jag tror att den är klokast, som tar verlden lättast. Spavins rikedom kan ej gifva honom annat än diamantknappar och en phaöton. Den dygdige bonde, som kan slå rig för bröstet och uppmana sina fiender att beslå honom med enda dålig handling, star sig bäst i längden. — Men jag önskar att du vore rik för signorans skull, sade Eleanor mildt. — Det gör jag också. Jag önskar att jag hade öfvertagit Phoenix. Då skulle jag låta dig uppträda som Julia och skaffa nya palatshvalf i balsalen. Men god natt, kära Eleanor; jag bör icke lata dig stå så här, fast afskedssmärtan är så ljuf att jag ej ginge om jag ej visste ate i morgon rein jag återvända fiige. Den der raden är något lingre än i originalet, eller hur, Eleanor? Eleanor Vance skrattade hjer ligt åt sin gamle väns prat, när hon önskade honom god natt. All hennes sorglösa barndoms glädtighet tycktes Ia återkommit i Richard Thorntons sällskap. Man bör ihåg komma att hennes barndom icke varit olycklig, ty hernes far hade under alla sina bekymmer lyckats att på ett eller annat sätt hålla sig uppe, och hans ytterst sangvini ka lynne hade bevarat Eleanor vid godt och gladt mod under alla de tillfälliga moln, som uppstigit på deras husliga lifs himmel.