Göteborgsposten – 21 juli 1863, sida 1

Eleanor visste att hon blott behöfde skjuta tillbaka den lilla sidodörren och att hon skulle finna nyckeln till sin fars rum hos slagtarens hustru. Hon var mycket trött, stackars flicka; hon höll nästan på att digna, ty hon hade gått mycket, sedan hon steg ned ur hyrvagnen vid Palais Royal jemte sin far. Det oaktadt var hon nästan ledsen öfver att vara framme. Känslan af hennes ensamhet återkom nu då hon skulle skiljas från sin gamle vän. — Mycken tack för att du följt mig hem, sade hon, i det hon tryckte den unge dekorationsmålarens hand. Det var mycket sjelfviskt af mig att besvära dig ända hit. — Sjelfviskt af dig. Kan du tro att jag skulle vilja låta dig ströfva ensam omkring på gatorna. Eleanor rodnade när hennes vän sade detta; i orden låg ett tadel riktadt mot hennes far. — Det var min egen skull att jag var ute så sent, sade hon. Klockan var nyss slagen nio, när pappa gick ifrån mig, men jag dröjde litet och såg på butikerna. Jag får väl se dig åter, Dick. Naturligtvis kommer du och hälsar på pappa. Hur länge kommer du att stanna qvar i Paris? — Troligen omkring en vecka. Jag har en veckas permission och dubbel lön oberäknadt utgifterna. De förstå att värdera en man med talanger på Phoenix. — Hvar har du tagit in? — På Hotel des Deux Mordes nära torget. Jag har ett rum som ligger så högt att jag beqvämligen kan studera atmosferiska effekter. Du bor således här, Nell? — Ja, der äro våra fönster.