Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 2

V. Väntan. Miss Vane gick hemåt mycket långsamt den varma qvafra sommarqvällen. Hon var alltför sorgsen, alltför nedstämd genom sin plötsliga motgång, som fallit likt en mörk skugga öfver slutet af en dag, hvilken börjats så väl, att hon skulle känna någon farhåga för att hon var så ensam bland folkskarorna på boulevarden. Ingen besvärade eller ofredade henne, hon gick Ingnt i sin ungdom och osku.d, fastän lampskenets fulla glans sällan föll jå hennes ansigte, utan att någon beundrande Blick äfven hvilade der å i förbigaende. Hon kom ej att tänka på att hennes far gjort orätt i att låta henne gå ensam i folkhvimlet på denna parisiska boulevarde. Kärcksfall och fri från sjelfviskhet som hon var hade hon nästan glömt sin felslagna förhoppuiug att komma på teutern; hon erinrade sig den knappt då hon passerade den rälktigt upplysta bygnaden och sig kanske litet begirligt på den skara, hvilken trängdes på tröskeln. Hon var orolig och bekymrad för sin far emedan hon mindes att i Chelsea hans vistande utomhus sent om qvälen haft ledsamma följder — dunkla och mystiska bekymmer, hvilkas natur hon ej fått red på, men hvilkas verkningar på honom hon varseblef under många dystra dagar. Han hade stundom — ja, ganska ofta varit fattigare efter att först sent på natten ha återvändt till sin torftiga bostad; han hade visserligen någon gång varit rikare, men