Göteborgsposten – 17 juli 1863, sida 2

alltid lika ångerfull och nedstämd efter dessa tid efter annan irträffande nattliga förströelser. Hans dotter var derföre bedröfvad, sedan han lemnat henne. Hon visste att trotts hans förklaring att han skulle vara hemma klockan elfva han icke skulle komma förrän klockan ett eller två på morgonen, hon visste att han då visserligen icke skulle vara full, ty han var Gudskelof ingen drinkare, men att han skulle vara uppskakad, förtviflad, halft vansinnig af smärta. Detta var kanske plågsammare att se än ett vanligt rus skulle varit. — Jag hoppades att pappa skulle alltid stanna hos mig sedan jag nu blifvit stor, tänkte den unga flickan i sin bedröfvelse. När jag var liten, var det naturligtvis en helt annan sak, ty då kunde jag icke roa honom. Och dock minns jag att. vi ibland hade mycket roligt tillsammans; jag kunde s;ela åcartå och eribbage och whist med två träkarlar. Om jag gör stora framsteg i madame Marlys pension och sedan tar stor lön som förmiddagsguvernant — förmiddagsguvernanter få ibland rätt vacker lön — så skulle pappa och jag kunna lefva så lyckliga tillsammans. Hennes goda lynne återkom under det dessa muntrande föreställningar genomforo henne. Jag har redan sagt att det var nästa omöjligt för henne att längre känna sig olycklig, Det förekom henne icke mera svårt att vara ensam i det stora hvimlet af för henne främmande menniskor. Hon började att den ena gången efter den andra stå stilla utanför de mest lockande butikerna med nästan