Göteborgsposten – 15 juli 1863, sida 2

gar, till det mesta i stark solhetta occ iche under hela tiden haft ett enda ögonblicks sömn. kenstrossmm————————— mmm Från Utlandet. Den depesch angående polska frågan, som lord Russell tillställt engelska gesandten i Petersburg, har lord Russell meddelat inom engelska öfverhuset d. 10 d:s. Det heter i inledningen, att lord Russel icke vill inlåta sig på en ny diskussion om frågan, utan ställa praktiska förslag. IIufvndsaken är, att för troendet återupprättas, att en national regering insättes i Polen, att lagarne respekteras och att kejsar Alexanders polska undersåter få åtnjuta fullständig trosfrihet. England har derföre såsom grundval för fredens ätlerupprättande föreslagit de bekanta sex punkterna, samt ingåendet al ett vapenstillestånd och inkallandet af en konferens, i hvilken de åtta makter, som undertecknade wienerfördraget, skola vara representerade. Rysslands svar skall enligt engelska utrikesministerns förklaring först afgå från Petersburg d. 14:de eller 15:de d:s. Af lord Russells meddelande erfar man slutligen äfven, att den länge uppskjutna debatten om polska frågan skulle ega rum i öfverhuset såsom i måndags. Den officiösa wienertidningen Generalcorrespondenz meddelar äfven innehållet af den österrikiska noten, som samtidigt med den engelska afgick till Polen, daterad d. 18 juni. Noten förordar, liksom denna senare, de bekanta sex punkterna, hvilkas innehåll Ryssland förut till en Jel erkänt vara ändamålsenliga. Osterrike förklarar sig vidare redo att deltaga i en konferens mellan de åtta makter, som undertecknat wienerfördragen, i händelse Ryssland anser en sådan konferens vara gagnelig. Anmärkningsvärd är den officiösa pariserpressens plötsligt inslagna fredliga hållning. hvilken naturligtvis är en följd af ingångna pålitliga underrättelser om ryska regeringens medgörlighet i att vilja visa estergifvenhet. Att denna dock kommer att mera framträda i formen än till sjeltva innehållet, är sannolikast. Detta framgår äfven af trovärdiga uppgifter, enligt hvilka kejsar Alexander icke skall vägra att medgitva en fullständig och allmän amnesti; han vill gifva sina polska undersåter fullkomlig religionsfrihet och tillse, det inga hinder läggas i vägen för den katolska gudstjensten; han vill förnya och stadfästa de förordningar, som gifvit polska språket en otficiel karakter, liksom äfven dem, hvilka ordna rekrytutskrifningen, och han vill i sitt konungarike Polen bibehålla den nationala förvalt ningen, som redan är organiserad — men han vill icke afstå från sin rätt, att ställa dem af sina ryska eller polska undersåter, som han finner sitt förtroende värdiga, i spetsen för regeringen, och att gifva administrativa poster äfven åt ryssar, då tjenstens intresse så fordrar. Det är all sannolikhet till att dessa uppgifter i det hufvudsakligaste öfverensstämma med det svaromål, som igår eller i dag afgått från Petersburg. IIVad har då Europa vunnit genom sin diplomati? Intet, platt intet; ty detta svar är i grunden icke en hårsmån mera eftergilt, än hvad Ryssland genast i första början förklarade sig villigt att göra. Men det har förlorat mycken och dyrbar tid, och derigenom gifvit Ryssland tillfälle att stärka sig. Skulle man verkligen vara i färd med att vilja öfverlemna Polen på nåd och onåd? Låtom oss i folkrättens hela intresse tro att så icke är; men märkligt är att en fransk tidning Nation, som antagligen har sina försänkningar i utrikes departementet, nu tager parti tillochmed för — ryssarne!! Bladlet menar nemligen, att kejsar Alexander är villig att antaga de gjorda förslagen, men äfven är nödsakad att fästa alseende vid den moskovitiska fanatismen. Den, som något följt den ryska politiken, känner igen dessa ord, man hörde dem redan på Alexander I:stes tid. Nations uttalande gifver emellertid stöd åt ett rykte, att kejsar Alexander skrifvit ett enskilt handbref till Napoleon, hvari han säges itrigt plaidera för fredens bibehållande med Frankrike. Då vi veta, att i Ryssland är kejsuren ingalunda den mäktige man, som man i allmänhet tror. utan tvärtom är mycket bunden af den ärftliga senaten, hvilken utgöres af högt uppsatta ryska familjemedlemmar och ej vill ingå på några liberala eftergifter i Polen, är det troligt, att Alexander delgifvit Napoleon detta förhållande. Men är det väl möjligt, att Napoleon af undseende kanske medlidande med den kejserlige individen skall underlåta, att tillse, det en nations rätt ses till godo, äfven om denno individ, som genom ödets förfogande utgör spetsen för ett ruttet system, skulle vackla? Må vi hoppas, att så ej är, men det kan dock vara en möjlighet, ty Napoleon och Alexander hata lika mycket revolutionen och de frukta, att en europeisk sådan skall utveckla sig ur polska frågans rättvisa lösning. 1 UAt; JI nad dalar Halcka tidn