Göteborgsposten – 10 juli 1863, sida 2

rasande, tänkte han. Det är klart att de ingalunda äro säkra på att de få sin vilja fram. Men den gamle mannen hade andra anhöriga, som icke likt de ogifta systrarne lyckats komma in i citadellet och slå sig på allvar ned på Woodlands. Han hade en ogift brordotter, som varit en skönhet. Denna dame hade varit dåraktig nog att ingå äktenskap i strid mot sin rike farbrors önskningar, och hon var nu enka och bodde nära Woodlands, lefvande på räntor belöpande sig till tvåhundrade pund om året. Hennes ende son, Launcelot Darrel, var laglig arfvinge till Maurice de Crespignys förmögenhet. Aldrig underhölls en helig eld omsorgsfullare af en klassisk vestal än den vredens låga, som brann i Maurice de Crespignys hjerta, då han erinrade sig sin gifta brordotters otacksamhet och olydnad. De outtröttliga gummorna närde hans harm med all möjlig qvinnolist, med alla slags diplomatiska ränkor. Det är ej lätt att inse hvarför de önskade deras onkels penningar, ty de voro gamla stela fruntimmer, som brukade tygskor och snäfva klädningar, sydda enligt det mod, som herrskade, då de voro unga. De kunde icke mera njuta lifvet, och de hade knappt större behofver än de lärksalkar, som su to i deras fönster; men det oaktadt önskade de lika ifrigt att komma åt den gamle mannens förmögenhet som den hjertlösaste och slösaktigaste arftagare, som någonsin plågats af israelitiska kreditorer och lefvat på utsigter som skulle realiseras genom en annans död.