Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 2

—— han sjelf ansåg för troget och langtifrån smickrande. IIon trodde på denna starkt färglagda tala och tänkte att Georg Mowbray Vandeleur verkligen var hvad han gaf sig ut för, noml. en gammal förorättad man, en helig martyr för verldens glömska och sina barns otacksamhet. Den stackars Eleanor tröttnade aldrig att höra sin fars historier om prinsen-regenten och om alla de mindre planeter, hvariblagd mr Vanes lyst innan himlen mörknat. Hon brukade romenera i parken med den gamle mannen på de solljusa sommarartnarna och var stolt, då hon såg honom helsa på fornämt folk, som besvarade hans helsning med vänlig hållighet. Det var henne ett nöje att töreställa sig honom i fordna d ridunde bredvid nagon af dessa miktiga på jorden, som han nu nöjde sig att betrakta genom jerustaketen. IIOn tyckte det var roligt att ga omkring i den milda majnattens balfmörker och se upp på de upplysta fönstren i den furstliga byggnad vid Berkeley Square, hvarest Georg Vane en gång bott. Ilan visade henne fönstren, som hade hör: till ett eller annat at hans rum, till förmaket, den första mrs Vanes bondoir, de sma flickornas barnkammare och fi niddagsrum. Hon fi k strålande af ljus och prakt samt tryckte derpå hår lare sin fars arm i öm sorg öfver att han ej ägde något qvar af sina fordna rikedomar. Men hon hade ärft mycket af Georg Vanes sangviniska temperament, och hennes förtröstan på det tillkom mande, hvarpå hennes far hoppades, var nästan lika fast som hennes tro på det förflutna, som varit en verklighet reställde sig alla dessa föcriska tem