Göteborgsposten – 9 juli 1863, sida 2

Ingenting kunde vara otillförlitligare än de grandvalar hvarpa mr Vane up förde sitt luftslott. Maurice de Crespignx, ägaren till en präktig udom i Berkshire, som ickentillhört prinsen-regentens sållskapskrets, hade i hans ungdom och medelälder varit hans bästa och förtrognaste vän. Georg Vanes begge egendomar hade gått ur hans händer, och hans treme förmögenheter voro bortslösade men mr de Crespigny, som var en sjuklig ungkarl, hade förstätt taga vara på både sin egendom och sina pen: wingar. De begge vännerna voro, i anseende till lefnadsaldern. blott skilda af två eller tre år, och jag tror att Maurice de Crespignx var yngst. Vid universitetet hade de unga männen kuutit det romantiska vänskapsband, som, churu mycket vackert och ridderligt till sin natur, dock icke tycktes egnadt att trotsa verldserfarenheternas förstörande inverkan. De skulle bli vänner i lif och död. De skulle icke förtiga nagra hemligheter för hvarandra, och om de råkade bli a i samma person — jag tror bestämdt att dess sentimentala studenter önskade att nagot sådant skulle inträffa — skulle den af dem, som var ädlast och hjelte. modigast, draga sig tillbaka och tyst fördraga att den sva ann priset. Om en af de begge dog som ungkarl skulle han testamentera sina egodelar till den andre, hvil ka anspråk än förnämare eller simplare slägtingar kund söka göra gällande hos honom. Dessa löften gjordes för minst fyrtiofem år sedan men på denna det förslutnas därskap grundade Georg Vant , gare v