Göteborgsposten – 8 juli 1863, sida 1

— Liksom om din far kunde plundra dig på dessa penningar — liksom jag ens kunde röra en enda penny deraf. Nej, så sannt mig Gud hjelpe, icke en penny, om jag också höll på att svälta ihjäl. Hans hufvud sjönk mot bröstet, och han satt några minuter. mumlande afbrutna meningar för sig sjelf liksom om han icke kom ihåg att hans dotter var närvarande. Nu såg han äldre ut än han sett alltsedan hans dotter mötte honom på bangården. Då Eleanor Vane betraktade honom allvarligt och sorgset, märkte hon att hennes far verkligen var gammal, vacklande och ombytlig, i behof af all den medlidsamma ömhet, den innerliga tillgifvenhet, hvaraf hennes unga hjerta svällde, då hon såg på honom. Hon knäböjde på det hala ekgolfvet vid hans fötter och tog hans skälfvande hand i sina båda. Han spratt till, när hon rörde honom och såg på henne. — Min älskling, ropade han, du har icke ätit något fast det är nära en timma sedan du kom. Men jag har ej glömt dig, Nell, du skall få se att jag tänkt på dig. Han steg upp och gick till en skänk, hvarifrån han tog ut ett par tallrikar och dricksglas, några knifvar och gafflar samt två eller tre paketer omslagna med hvitt papper, om hvilka smala röda band voro virade. Han lade allt detta på bordet och återvände till skänken efter en halfbutelj elaret i en korg, som var betäckt med damm och spindelväfvar, hvilket gaf anledning att förmoda det vinet var ypperligt. De hvita papperspaketerna innehöllo stora läckerheter.