Göteborgsposten – 4 juli 1863, sida 1

Veckokrönika. Midt på sommaren, då sjöfarten är som lifligast, skulle man väl tro att de största och mesta affärerna göras. Detta vederlägges dock börsdagligen af de i handelsberättelserna så ofta sramskymtande orden flau, utan afflrer, utan omsättning o. s. v. Det är till en del samma förhållande inom krönikeskrifvarens område. Det tycks väl som denna tiden, då vår stad genomsares af tusentals resande, mänga pikanta ämnen skulle erbjuda sig för honom, men marknaden är verkligen flau. Trots alla främlingarne är enformigheten så stor, att man med begärlighet såsom en intressant företeelse omfattar tillfället att skocka sig kring t. ex. en full bonde, som af polisen föres till finkan, eller kring en metande pojke, som ur hamnkanalen håller på att uppdraga en liten ålsnärt. Men liksom tordönsslagen oftast komma då hela naturen tyckes ligga liksom i en fördomning, framkallad af den tryckande hettan, så har det ensormiga lifvet under senaste veckan fått tvenne kraftiga knuslar, som ganska eftertryckligt stört dess sommarsömn. Den ena väckelsen gafs af skarpskyttemötet och den andra af våldet mot Bästespännarne?. Att de intryck, de efterlemnat, varit högst olika, behöfver väl ej nämnas; det gemensamma hade de, att båda voro något nytt och ovanligt, med ett ord händelser utötver hvardagslifvets nivå. Båda hatva derföre satt tolk i rörelse. Sedan konungens afresa till Frankrike ombord på tlottan har man här ej sett så mycket folk i rörelse, som sistl. söndag å exercisplatsen på Hisingen. Den lifliga och brokiga taflan derstädes går ej så lätt ur ens minne, och då man såg det rörliga lifvet, hågkommo säkerligen få, att denna plats för nå