Göteborgsposten – 3 juli 1863, sida 2

Jag ville icke tala om det för er för att icke göra er orolig, men nu då allt är förbi, kan jag säga er det. — Bedröfvad! sade gubben flämtande och knytande handen, de ha väl icke varit elaka emot dig — de ha väl icke vågat — — Nej, bevars, min dyraste far. De ha. varit mycket, mycket goda mot mig. Jag var en riktig favorit der, pappa. Ja, fast der voro så många rika flickor i pensionen och jag var der för billigare pris, så stod jag mycket väl hos miss Bennett och miss Lavinia; och dock vet jag att jag ibland var lat och vårdslös, — icke uppsåtligt, pappa lille, ty jag arbetade ifrigt att bli kunnig för er skull, käre min far. Nej, alla voro mycket snälla mot mig, men jag tänkte ibland på huru långt jag var från er, hur ofantligt många mil af land och sjö voro emellan oss, och att om ni skulle bli sjuk — jag — Eleanor Vane tystnade och hennes far tryckte henne i sina armar och gret tyst öfver henne. Tärarne kommo mycket lätt i den gamle mannens vackra blå ögon. Han var af det sangviniska temperament, som i det längsta bevarar ungdomens ljufvaste illusioner. Vid sjuttiofem års ålder hoppages, drömde och bedrog han sjelf lika däraktigt som då han var sjutton år. Hans sangviniska temperament hade fört honom på villovägar under mer än sextio år. Stränga domare kallade Georg Vane en ljugare, men kanske var hans ytliga romantiserande, hans ömkliga skryt ofta snarare starkt färglagda versioner af sanningen än verkliga osanningar. Klockan var öfver tolf, när vagnen for ifrån ljuset