Göteborgsposten – 2 juli 1863, sida 2

Jag tror att om de qvinliga passagerarne ombord på Kejsarinnan ådagalade någon grymhet mot den ensliga unga — r nv flickan, i det att de icke närmade sig henne under resan, så måste detta till en stor del tillskrifvas okristliga kän8 or, hvarmed de sjösjuka frestas att betrakta dem, som icke äro sjösjuka. Denna glada, yra tlicka tycktes ej behöfva någon vin! ighet af de stackars sjuka, som omgafvo henne, och hon gs vandra omkring på dick, läsa ett par blad i sin roman, tala till mannen vid hjulet oaktadt hon tillsades att ej göra det, och göra sig bekant med kringsStröfvande farorithundar, alltid nöjd och glad, utan att nägon befattade sig med henne. Först när de nalkades Dieppe, talade en af pas rarne, en äldre, gråhårig engelsman till henne. I — Ni längtar vi mycket efter att komma fram? sude han leende, åt hennes oroliga ansigtsuttryck. — Ja, jag längtar mycket, sir. Vi äro snart framme eller hur? — Ja, vi komma snart in i hamnen. Dar är väl nägon, som kommit att möta er. — Nej, bevars. sv rade den unga flickan, i det hon höjde de bågformiga, bruna ögonbrynen, icke i Dieppe. Pappa möter mig i Paris, men han kunde icke resa till Dicppe bara för att följa mig till Paris. Hai hade icke råd till något sådant. — Nej, det förstås. Har ni ingen beknaat i Dieppe. — Nej, visst icke; jag känner ingen annam än pappa, i heia Frankrike.