Göteborgsposten – 2 juli 1863, sida 1

håren, som gjorde dem mörka. Jag vill ej gerna beskrifve hennes öfriga anletsdrag, oaktadt de voro regelbundna och tillochmed sköna, ty i jemförelse med ögonen ha dock alltid de andra anletsdragen något groft och materiellt. Hen nes ljusbruna hår stötte i guld, och det var glänsande och krusigt som en solbeglänst flod. Detta rika härs glans elden i hennes sköna leende gjorde hennes ansigte strålande, när hon såg på någon. Man hade svårt för att tro det hon någonsin kunde se olycklig ut. Hon tycktes vara så liflig, så sprittande af lefnadslust, att hon måste sprids glädje och lycka omkring sig. Andra flickor vid hennes år skulle ha smugit sig till ett hörn på fartyget för att dölja det de voro ensamma, eller skulle de sökt att hålla sig vid släpet af någon bland familjegrupperna för att låtsa som om de ej voro ensamma, men denna unga dam stödde sig djerft mot relingen der, hvarifrån hon kunde hoppas att först få se Dieppe, — som man lätt kunde märka, likgiltig för den uppmärksamhet hon väckte, fastän mången hemlig blick kastades på den höga, ehuru ännu ej utvecklade gestalten och på den vackra profilen, som bröt så skarpt mot sommarhimlens blåa bakgrund. Men i detta låg intet oqvinligt — intet djerft och trotsigt; det var blott en bekymmerslös flickas oskyldiga naivitd, det var ett mod som grundade sig på okunnigheten om de faror, som kunde möta henne i hennes enslighet. Under hela den korta sjöresan hade hon hvarken röjt blyghet eller förlägenhet. Hon hade icke lidit något af de qval hvarmed så många andra göra bekantskap under sina färder till sjös. Hon hade icke varit sjösjuk, och såg i sjelf