Göteborgsposten – 2 juli 1863, sida 1

va verket icke ut som hon skulle kunna angripas af någon utaf de vanliga sjukdomar, som menniskokroppen är underkastad. Man skulle lika snart kunnat föreställa sig gudinnan IIxgiea, lidande af hufvudvärk, eller Hebe ansatt af influenza som denna kastanjelockiga, gråögda flicka angripen af timlig sjukdom. Ögon, som blifvit dunkla af sjösjukans paroxysmer, hade kastat harmsna blickar på denna glada och strålande varelse, medan hon fladdrande hit och dit på däcket uppfångande de balsamiska hafsflägtarne, som lekte med hennes krusiga hår. Läppar, som voro blåa af vånda, hade förvridits, när deras ägare sett de köttbelagda smörgåsar denna skolflicka förtärt, de torra hvetebullar, de platta hallonsylt-tårtor, de fasliga, vämjeliga, trekantiga kakor, som hon gång efter annan under färden tagit upp ur den slitna nattsäcken. Hon hade en del af en roman och ett långt dystert stycke virkning, hvars entonigt hvita öken blott här och der företedde några mörka oaser, som vittnade om att den, som arbetat på det, haft smutsiga händer, — de voro, i parentes sagdt, så vackra händer att det var skada att de någonsin voro smutsiga. För öfrigt hade hon en bukett fallnade, vissnade blommor, som voro betäckta af en solfjäderslik sköld formerad af ett tidningsblad, samt en luktvattensflaska, hvarpå hon beständigt luktade, ehuru hon icke behöfde något sådant uppfriskningsmedel, då hon från början till slut var så frisk och liflig som en af hafsflägtarne och så otillgänglig för all slags sjösjuka som Loreleys, hvilkas böljande lockar icke kunde varit mera glänsande än hennes egna.