Göteborgsposten – 1 juli 1863, sida 2

maktpåliggande, att, såsom sanningsälskande kommentatorer af offentliga händelser, tydliggöra för våra läsare förslagens verkliga område och betydelse. Vi frestas nästan till att önska, att vi antingen känt nämnda förslag, innan de blefvo afsända, eller att vi förblifvit okunniga om dem, tills deras öde afgjorts. Men det engelska folket har inbjudits, så atl , till att vara en omedelbar part i saken. Vi kunna derföre icke undandraga oss pligten att diskutera den, lika litet som folket kan undandraga sig pligten att om densamma bilda sig en egen mening. Vi vilja derföre uppriktigt tillstå, att vi icke kunna utan en viss oro betrakta vår nuvarande ställning i Europa. Vi äro hvarken pligtiga till en effektiv intervention i Polen eller bundna genom en offoch defensiv allians med Frankrike, och likväl tyckas vi ha vikit ifrån den kloka och populära politik, som bjuder oss att undvika insnärjningar i andra staters angelägenheter och låta oss vägledas af noninterventionens lagar. Vi hafva kommit in på en bana, på hvilken det måhända kan vara möjligt utt stanna, ja, hvarifrån det kanske är möjligt att draga sig tillbaka, men en bana, som, så länge den följes, icke är utan fara och från hvilken vi möjligen kunna finna det svårt utan en viss vanära afvika. Vi erkänna, att vi äro gripna af samma oroliga och ohygg liga känsla, som beherrskade alla tänkande menniskor under det tryckande och oroliga år, som föregick Krimkriget. Vårt ankar är lättadt, och vi drifva för strömmen, som tyckes föra mot endera al tvenne obehagliga alternativer. Krig, om vi gå framåt, förlusten af vårt goda namn och rykte, om vi vika tillbaka. Den sjukdom, för hvilken vi sökt skrifva recept, är af den mest farliga natur: en kronisk sjukdom, som plötsligt blifvit akut. Polen är skådeplatsen för oräkneliga blodiga sammandrabbningar. Blodet flyter i strömmar på valplatsen och från schavotten; endast sällan begäres eller gifves pardon, och på båda sidor beherrskas man at en bitterhet och ett nationalhat, som endast kan stimuleras och upprätthållas af minnet om en i århundraden tillfogad och liden orätt. Å ena sidan står ryska regeringen, på den andra en osynlig och okroppslig organisation, hvilken förhandlar i hemlighet och hemligt fäller sina domar liksom medeltidens hemliga rätt. Vi försöka ej att medla mellan dessa båda stridande krafter, som nu kämpa i sådant raseri emot hvarandra, men vi föreslå å Polens vägnar vilkor, hvilken vi tro att Ryssland kan antaga, utan att vi, efter hvad det tyckes på ringasto sätt hatva i vår makt att kunna förmå det nu under vapen stående Polen, att antaga de vilkor, vi sålunda föreslagit å dess vägnar såsom afgörande för striden. Vi råda kejsaren af Ryssland, att inställa fientligheterna, utan all vi ega någon visshet om, att den upphetsade befolkningen, hvars blod nu i ett halft år flutit i strömmar, utan vidare skall gå in på fredliga åtgärder. hvilka skulle vid första förnyandet af fientlighet ställa dem försvarslösa gentemot deras fiende. Vi fordra en amnesti, som skall utsträckas till alla dem, hvilka burit vapen i kampen. Skall en sådan amnesti bli gifven? — och om den gitves, hafva vi då skäl att tro, att en amnesti, som är byggd på Rysslands löften, skall utan samtidig garanti blifva antagen af en nation, hvilken nästan drifvits till raseri genom kränkningen af dess käraste rättigheter och som redan tillbakavisat med förakt ett dylikt tillbud. Dernäst fordra vi för det polska folket en representation i öfverensstämmelse med den af kejsar Alexander I år 1815 skänkta författningen. Genom detta aktstycke förklarades Polen förenadt med ryska riket genom sin författning, och den suveräna myndigheten i Polen skulle endast utöfvas i örverensstämmelse härmed. Konungen af Polen skulle krönas i Warschau och afgifva ed på att upprätthålla författningen. Polen skulle hafva en fast representation, bestående af konungen och tvenne kamrar med lagstiftande myndighet och rätt att utskrifva skatter. Denna författning blef, sedan man i 16 år sökt arbeta med den, upphäfd af kejsar Nikolaus, och skall nu, enligt vår begäran, åter införas. Det skall upprättas en särskild polsk förvaltning, och endast polackar skola kunna bekläda de offentliga embetena. Vi fordra samvetsfrihet och användning af det polska språket såsom det officiela, och vi fordra slutligen ett agenligt och regelbundet rekryteringssystem i stället för det våldsamma tillvägagående, som föranledt det nuvarande upprorets utbrott. Dessa äro våra förslag, och vi måste erkänna, att de alla stå i öfverensstämmelse med fördragen och den naturliga rättvisans principer. Den enda frågan är nu, om de äro af den besk: utenhet, att det är sannolikt att Ryssland skall gå in på dem, om det är förnuftigt af oss att fordra dem och om det är sannolikt, att de, ifall de antagas, skola föra till ett lugnare och mera tilltredsställande till