Göteborgsposten – 1 juli 1863, sida 1

— — ——— — — — — — —— dela med sig. Dessutom, jag kunde arbeta, icke hade jag i något fall anlitat dem. Jag lefde ock, om än tarfligt, af mitt arbete, men jag hade ledsamt, jag var van att ha nugon att sköta och vårda. Jag hade velat uppt: ett fattigt barn, men jag visste icke, om jag skulle kunna försörja det. Jag måste ha någon lefvande varelse omkring mig och det blef — en katt. En dag hörde jag buller i förstugan, öppnade dörren, för att se hvad det var, och en liten täck kattunge, som blifvit förföljd af en hund, tog sin tillflykt in genom den öppnade dörren, och kastade sina klara ögon på mig, liksom bedjande om skydd. Kattor hade jag aldrig tyckt om, men, som sagdt, jug behöfde ett sällskap. — Du kan vara så god som en rätta eller en spindel, tänkte jag, och från denna stund var Mirre mitt sällskap. Stundom inbillade jag mig, art den förstod mig, när jag talade med den; alltnog, jag kände mig mindre ensam. ltt litet arf, som för några år sedan tillföll mig, har gett mig medel att inrätta mig en mån mera trefligt. Den lilla flickan derute har jag ock nu mig till sällskap, och för den trefnad Mirre gjorde mig i bekymmerfullare tider, får den nu, på gamla dagar, ligga