Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 3

oc fhrnu. socker, 2,000 set. toppar ao d:o; O. Wadström 1 kista cigarror; Order 6 collies. Fruarnas skål. (Framsagd af B-g-t-m i ett enskildt sällskap.) Drufvokröntaj bägarn tömma för det. bästa under solen: Bragd mer herrlig än ej hadv annen i den kalla polen. På en flägt af poesien gärden till sitt mål frambära: Bardalek han sällan hade mera strålande af ära. Ej det ädlas färg han bure, droge han sig kallt tillbaka Der det rör naturens seger i en bild af mor och maka. Men en bålens bragd så högstämd, att den himlens pris bör vinna, Är för helig att oskäras, gäller derför ej den qvinna Som med törnen blott ses fylla banan, der hon vann högboren Rätt till qvinnans skönsta prydnad: moderssmilet, moderstären, Och när derfrån ömkansvärd hon ner i grafvens hemlif träder Lemnar qvar den saknad, som i glädjens sorgflor rikt sig kläder. Här och der hon ses i lifvet: maskfrätt tistel lik, som sträcker Trotsigt sig bland blommors grupp och skönhetssinnets afsky väcker. Liksom det med skräck ses undfly fälten der han vild sig höjer, Rodnar öfver, flyr från henne kretsen, i hvars sköt hon dröjer. Nej! till henne som så illa läser lifvets höga saga Att gudsrösten der hon gäckar mannens känslor ej sig draga; Tänkespräk af huslig ära, huslig dygd han der vill finna, Derför är ett värdigt mål för mannens hyllning blott den qvinna Hvilken med behagens blomsterspira Rätt förstår sitt sanna värde fira I hvar möda, liten eller stor, Der hon går en pligternas prestinna, Allt förskönande som ädel qvinna Allt sorsakande som maka, mor; Som ett sinne äger, mildt som vinden När den ljum och vänlig smeker kinden I den knoppande, den späda vår, Och hvars suck, af bönen helgad, ljuder Som en engels ton och mannen bjuder Tro och kärlek, dem ej sveket når; Som i sorgens natt, i glöd af smärtan Jemt har värma för de sinas hjertan Af den sol hon i sitt inre bär; Mäktar glädjens blommor der framkalla, Oförgiftade, doftrika alla, Om ock plågan henne sjelf förtär; Som med klokhet parar mild försoning, Ur ett chaos, en förbistrad toning Manar barmoni och reda fram, Och onödigt ej om andra sköter Annorlunda än när dem hon möter Med en frukt utaf det godas stam; Som föraktar att sin själ berusa Med de nöjen som förföriskt tjusa Veklingen i sora verldens larm, Men på maning af naturens stämma I sitt bröst helst väljer dem hon hemma Skapar, pryder, njuter utan harm; Som, för högsint att på lyckans klara Himmel blott en prakt för mannen vara, Blir hans tröst när motgång honom når; Ar den ranka som, när blixten krossar Eken, ej sin stam från honom lossar, Men mer trofast den kring honom slår; Som sin kärleks pant, den oskuldsrena, Ej förtror den lejdes hand allena, Mest dock åt sin egen ömma själ, Der den späda brodd i läror fromma Fostras till en ädel, huslig blomma, Förbereds på lifvets ve och väl; Som med dygder, genom högt exempel, Gör sin boning till ett heligt tempel Der det fromma hon som grundval laggt Och med evighetens verld, den rika, Vet att tidens skickelser förlika Under Trons och Hoppets starka makt; Som, när döden löst de ömma banden Mellan henne och den sälle anden Hon förädlat, lyckliggjorde här, Vid den tår som osedd, bitter droppar Ner likt dagg på grafvens liljeknoppar, Ännu honom evig trohet svär. — Det är henne, om hvars hjerta sägs att det kan öknar vilda Om i lugna elyssers fridlyst sälla trakter bilda; Jordiska lycksalighetens flärdlöst hulda vårdarinna År bon der de vunna skatters trognaste beskyddarinna. Det är henne, om hvars kärlek sägs att den sin maji dag firar Ån när lifvets sista blomma hennes hvita lockar sirar; Sannt är det, ty eternellen lik den ej förvandling känner Hvarken för den natt som kyler eller för den sol som bränner. Det är hon, hvarom det heter att när hän den fromma drager Att sin lön för trogen kärlek vinna ofvan stjernors lager, Hjertan här hon efterlemnar med de öppna, djupa såren, RArh; hvilka tjiaen A. .. ml vt —