Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 2

han allmänt känd som en bedräglig och dålig wenniska, och man slutade att tala om honon i hemmet. — Vid denna tid var det som du var hos oss. Ninnes du den unge häradshöfdingen son då gjorde surore i vår lilla stad? Flera af de unga flickorna, som försmådde att ge sina hjer tan åt vår stads, i deras tycke så otympligt ungherrar, fattade nu eld för den unge mannen, som fruarna kallade vett så galant parti-. Han fjäsade för många, reste bort om ett halft år, och skröt sedan af, huru han tändt hjertan, utan att i sin sjelfbelåtna entuld begripa, att det blott var af brist på hättre föremål, som de förälskade sig 1 honom. — ltt par af dem, hvilkas hjertans rosor blommat och vissnat för hans skull, gifte sig sedan med handlande i vår stad, de öfriga b.efvo ogifta, likasom nästan alla de nyss omtalade studenterna, hvilka småningom glömdes af sina tidiga iälskare. Äfven jag och mina ystrar skulle slutligen öka antalet af gamla fiickor, en klass af folk, dem man vanligen finner nöje i att beskratta, men af hvilka de flesta bära ett brustet hjerta i bröstet, i sanning något föga lusti Hiradshöfdingen hade ej varit farlig för mig. Hans arrogans och alltkurtiserande sätt var mig vidr Men nu hade min far begärt j