Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 2

söka att beskrifva. Jag kom hem med hufvudet alldeles uppfylldt af henne. Wilhelm var hos oss, jag utgjöt min förtjusning i lifliga ord för honom, — han tycktes dock föga nyfiken att få se den beprisade. Följande afton var jag ensam hemma. Wilhelm kom, han hade föregående dag hört att alla, utom jag, skulle ut på ett besök. Han talade om den lugna kärlek som icke bränner med passionens vilda flamma, men som är en säkrare borgen för framtidens lycka. Hans tal började allt mer likna ctt ordentligt anbud af hand och hjerta; jag hade hvarje ögonblick kunnat räcka honom min hand och säga mitt ja, men mitt hjerta klappade så häftigt, jag såg ned i min famn och kunde ej säga ett ord. Wilhelm teg en stund och tyckte vänta ett svar, men då jag fortfor att tiga, sade han slutligen: — Är det möjligt, att Henrika ej förstår mig? Nå vil, jag vill då i få ord säga min bön och ber blott om ett ord till svar: Henrika, blif min! I detsamma öppnades dörren och in sväfvade den sköna Hanna, så ljuf och älsklig och glad, att jag knappt kunde bli ledsen öfver att hon störde oss i detta ögonblick. (Forts.)