Göteborgsposten – 30 juni 1863, sida 1

lusten att gyckla. Kanske var det det drag af svårmod, som läg öfver de insjunkna ögonen! Endast när häradshöfdingen förstulet pekade på katten med sin dyna, hade Mariana och Rosa svårt att hålla sig allvarsamma. Emellertid hade kaptenskan och mamsell Henrika kommit allt djupare in i samtalet om fordna tider. — Men, sade den förra, med allt detta har jag endast ett dunkelt begrepp om dina genomgångna öden. Som du minns, kände jag föga dina systrar, endast du var mig nära bekant och äfven vi blefvo snart skilda. Tider och öden ha sen dess gått öfver oss; vi sitta nu här, efter så många år, åter en gång tillsammans; gif mig derföre en berättelse om hur lifvet gestaltat sig för dig, liksom jag redan berättat för dig om min visst icke törnfria, men säkert dock gladare lefnad. — Mitt lif har förflutit, likt så mången annans, svarade Henrika, tyst och utan stora händelser i det yttre. En gammal flickas lif är just icke rikt. Hon log vemodigt. Dock vill jag försöka att säga dig något derom. — Du minnes kanske, att då du besökte vår lilla stad, fann man der en ganska hygglig fruntimmers-societ6. Ifrån hvarje hus skicka des åtminstone en dotter i pension. Dertil började vid denna tid flere än förut sända sin