Göteborgsposten – 29 juni 1863, sida 1

icke till nästa riksdag återväljas eller vilja åtekomma, utan andra, antingen mera srisinnasle, eller de der icke genom afgifna yttranden bumlit sig, blifva utsedda till representanter i nåmnda stånd, så bör man ingalunda misströsta om frågans utgång äfven der, isynnerhet om regeringen vidhåller sina redan uttalade grundsatser. Under konung Oscars regeringsperiod formerades på riddarhuset, efter tyskt mönster, ett Åjunkerpartix, väl icke i grunden opposi tionelt, utan fastheldre med aristokratiska sympatier, men hufvudsakligen eftersträfvande politiskt inflytande och personlig makt. Junkerpartiet, hvars ställning följaktligen var oklar, uppträdde mot åtskilliga reformer, för hvilka borgareoch bondestånden nitälskade, men hvilka regeringen endast lamt omfattade. Nämnde parti tillmötesgick deremot regeringen villigt i alla angelägna anslagsfrågor, och var städse redoboget att från sina leder rekrytera konseljen. Sedan konung Carl öfvertog riks styrelsen erhöll junkerpartiets mest framstå. ende ledamöter indrägtiga embeten, hvarige nom partiet upplöstes. Grefvarne Lagerbjelke och Eric Sparre samt baron af Ugglas blef vo landshöfdingar, grefvarne af Ugglas och Björnstjerna regementschefer och br Gillis Bildt befordrades inom kort tid från en jemförelsevis ringa militärpost till landshöfding och slutligen till Öfverståthållare. Alla dessa äro nu regeringen varmt tillgifna, och så länge regeringen hyllar liberala grundsatser, gö ra de naturligtvis sammaledes. Den frikostighet i afseende på utmärkelsers beviljande, som konungen ådagalagt i olika riktningar, har så till vida äfven kommit riddarhuset till godo, att det blifvit med några nya ätter rekryteradt. Generaldirektö ren Huss upphöjning i adligt stånd innefat tade ett rättvist erkännande af den högre in telligensen. Landshöfding Ros erhöll adel skap för att på riddarhuset och i utskotte kunna försvara det förväntade förslaget til skogslagstiftning som han i egenskap af Ge neraldirektör för statens skogsväsende blifvi ålagd att utarbeta. Brukspatronerna De Ma rs och Bohnstedts, samt ryttmästaren Möllers upphöjelse kan deremot allenast betraktas så som en koncession åt den större förmögenhe ten. Ingen af dessa tre har såsom represen tant och talare häfdat sin plats på riddarhu set. Men i afseende på personlig anspråks fullhet gitva de dock ingen på riddarhuset ef ter. De uppskatta äfven sitt adelsbref gan ska högt, troligen mycket derföre, att de haf va i så friskt minne hvad introduktionen ko