Göteborgsposten – 27 juni 1863, sida 1

ännu, blek och assallen; kraftlös vacklade han fram, och Ulrika utsträckte ofta sina små armar under dödlig ångest, för att fatta uti honom, att han ej måtte falla. En afton — det var ett förfärligt väder, det stormade och regnade; fönsterluckorna guisslade, och en uggla böjde sitt hesa rop från ett päronträd i trädgården. Modren var mer förtviflad än någonsin; hon satt i soffhörnet, höll händerna för ögonen och snyftade sakta. Ulrika hade läst i en bok. Nu upplyftade hon hufvudet och såg på modren. Ljudlost smög hon sig bort till henne, lade armarne kring hennes hals och bortkysste tårarne. Då trädde fadren in. God afton! sade han. Begge sågo förundrade upp, det var länge sedan han hade sagt god afton, då han kom hem. Tyst blef han en stund stående vid dörren, de stirrade på honom, och han på dem. Deras ögon stodo fulla af tårar, hans strålade af återhållen glädje. Nu sågo de det först, nu, då han öppnade sina armar. Begge kastade de sig uti dem, och han hviskade: Barn, vi äro räddade.