Göteborgsposten – 27 juni 1863, sida 1

sig begärligt, singrarne fattade redan tag uti den länge efterlängtade skatten — då släppte de på en gång fjärilns vingar, ögonen nedslogos med blygsel och tårar perlade i deras långa, svarta fransar. Surr! surr! ljöd det i hennes lilla hjerta och hon lät åter armarne sjunka. pu får den! ropade kamraten. Se der! Tag den bara! Tag den! Men Ulrika vände henne ryggen, satte sig på en stol och gömde ansigtet i händerna. Det var en liten strid, om man ser den med den fullväxtes öga; men den stod 1 ett barnahjerta, och der var den stor. Kom! upprepade lekkamraten. Kom ! Det är din! Men hon märkte snart att fjäriln hade förlorat sin dragningskraft för Ulrika. Och derföre blef det också så, att från den dagen såg hon aldrig mer åt sidokamratens sylåda. Längre fram gick det alldeles utför med föräldrarne. Fadren måste hålla sig vid sängen i flera månader, modren förlorade modet — hon börde ej till de starka i pröfningens stund ; och allting såg mörkt ut för dem. En annan hade fått fadrens plats på kontoret, och han kunde icke få någon ny anställning. Svag var han