Göteborgsposten – 27 juni 1863, sida 1

Nästa morgon var det lif och rörelse i det lilla huset. Man hade varit uppe före dager. Modren drillade som en ung lärka. Fadren var tyst, han stod i fönstret, och mot himlen. Ulrika stod vid hans sida och på bhonom; ofrivilligt sammanknäppte hon händerna, det var, som om hon läste en bön, en tacksägelsebön uti fadrens blick. Det var mycket förändradt sedan gårdagen. Den fattige bokhallaren var en af stadens rikaste män; den gamle grosshandlaren, farbrodren, som aldrig hade uträckt handen för att hjelpa honom i lifstiden, hade helt hastigt aflidit och hade efterlemnat till honom, den ende arfvingen, hela sin förmögenhet, sitt präktigt inrodda hus och sina stora affärer. Det var ett språng, ett farligt språng från fattig till rik! Det behöfs en fast karakter, en oändlig gudsfrnktan, för att kunna bära en så oväntad omvexlin Gud till välbehag. Var det måhända något liknande, som fadren kände i denna stund, då hans blick, så glad och ändock så ängslig, så tacksam och äng sig sjelf till välsignelse och dock så bedjande, såg upp mot himlen? — Var det denna känsla som gaf återklang i Ulrikas unga själ — som lät henne på en gång kanna glädje och vemod och nästan bragte henne till tårar?