Isynnerhet innehöll detta syskrin en fjäril; den var Ulrikas älskling. Huru ofta hade ej hennes ögon hvilat med längtan på detta konstverk af perlor och silke! Ja, hon hade slutligen blifvit så betagen i den, att minnet af flugan likasom nästan trädde i bakgrunden under det dagliga åskådandet af den vackra fjäriln. En morgon hade hon kommit litet tidigare till skolan än annars. Till följe häraf var hon den första; men kort derpå inträdde sidokamraten genom dörren. Nu började dessa två att leka — först i all stillhet; men småningom, utan att de sjelfve märkte det, allt mera högljudt. I förstone höllo de sig på golfvet; men innan kort avancerade de upp på bänkarne, och till slut voro de uppe på bordet. Plötsligen hördes något falla; det var bonne amies guldur, som alltid hängde på väggen vid ändan af bordet. Knäkamraten hade rifvit ned det, just som hon var i färd med att agera en kråka, som kom flygande genom luften; den ena vingen hade förorsakat olyckan. Nu blef glädjen förvandlad i gråt och sorg. Hvad skulle hon göra? Hur kunde hon våga visa sig, sedan hon anställt en sådan skada? (Forts.).