— un Utlandet. Polska frågan synes nu mera allvarligt än nästan någonsin förut sysselsätta den allmänna uppmär ksamheten, och de mest olikartade kombinationer se dagen, allt under det man med den största spänning afvaktar, hvad Rysslands svar å makternas noter skall blifva. Ar dessa noter anlände den engelska och den franska depeschen i tisdags till Petersburg, den österrikiska väntades först såsom i dag. De innehålla, enligt lord Palmerstons egen förklaring i engelska underhuset, 6 punkter med dessa fordringar: fullständig och allmän amnesti; en med 1815 års författning öfverensstämmande polsk nationalrepresentation och särskild förvaltning; fullständig religionsfrihet och upphäfvandet af de inskränkningar den katolska kyrkan hittills pålagts; det polska språkets begagnande i förvaltningsfrågor, vid domstolarne i skolorna; införandet af ett lagligt ordnadt rekryteringssystem. Såsom basis för underhandlingarne hade man föreslagit fientligheternas inställande. Osterrike hade underkastat förslaget om nationalrepresentionen en modifikation. Denna Palmerstons lemnade vigtiga redogörelse för de afsända noterna, hvilkas innehåll vi till hufvudsaken förut känt, föranleddes närmast af en väntad debatt i underhuset d. 22 om Hennessys bekanta adressförslag till förmån för Polen, hvilket, enligt af huset fattadt beslut, nu först skall debatteras, sedan Rysslands svar på noterna ingått. Men då huset det oaktadt upptog den polska frågan, förklarade understatssekreteraren i utrikesministeriet Layard, att ryska regeringen förnekat Muraviews dekret, som hotat fruntimmer med knut, ehuru dock berättelserna från gesandten i Petersburg, Napier, bekrät tat de al ryssarne begångna grymheter. Vid samma tilltälle uttalade sig DIsraeli, och med fog, i frågan, sägande att han tviflade på möjligheten af ett ögonblickligt inställande af kampen och betecknande alla förslag till återupprättande al ett särskildt konungarike Polen som ett symptom, det der hotade freden. Alt man ej heller i Frankrike är så alldeles säker om, att vapenhvila kan komma till stånd, synes af ett diplomatiskt hållet yttrande i den officiösa pariserorganen Memorial aiplomatique, deri det heter: Det polska upproret är i dag bättre organiseradt, än sjelfva den ryska armeen. Frankrike och Storbritannien tvifla icke heller om, att, i fall de genom en särskild proklamation högtidligt förbinda sig, att försvara och understödja Polens berättigade önskningar, Polen sjelft icke skulle vägra, att genom ett obegränsadt förtroende erkänna sig värdigt det intresse som städse bevisats det ar nämnda makter. Den återhållsamhet Osterrike måste visa för sin delaktighet i det polska landtområdet, såger tydligt nog, hvarföre det i frågan om vapenhvilan icke kan stiila sig gentemot Ryssland lika skarpt som vestmakterna. Endast dessa kunna åtaga sig, att förmå polackarne antaga och iakttaga vapenhvilan. Men detta hindrar ej Osterrike från att i sin note till kejsar Alexander IL ifrigt förorda, det han må betordra en lycklig utgång af underhandlingarne genom att tillsvidare inställa fientligheterna. — Det behöfs ej mycken klystighet för att här skönja, det man hyser ett visst tvitvel om Polens ingående på att nedlägga vapnen förrän dess oathängighet af Ryssland blifvit fullt garanterad. En bland de, ofvan nämnda kombinationer är den, att ezar Alexander och kejsar Napoleon skulle personligen öfverenskomma om en lösning af den polska frågan. Besynnerligt nog understödjer på visst sätt den an———————————— ALAA LA AL L