— — ———7———— När du en gång blir stor och kommer ut i verlden — när dess gycklande glans drager dig med lockande makt — tänk då, Ulrika, på den lilla flugan I Och något allvarligt rörde sig i barnets hjerta. Var det klangen af fadrens kärleksfulla röst? Var det hans inträngande blick? Hon såg på honom med sina stora, tankfulla ögon och han läste der, att han hade planterat ett sädeskorn i barnets bröst, som skulle växa, blomma och bära frukt. Ulrika glömde aldrig flugan. Längre fram kom hon i skolan. Der såg hon mycket, som hon icke hade sett i hemmet — mycket godt, men också mycket, som gjorde henne ondt. Hennes knäkamrat var en flicka af samma ålder som hon sjeli. IIon hade så många vackra saker i sin sylåda; det var en riktig glädje för Ulrika, då hon fick lof att betrakta dem. Ibland fick hon tillochmed röra vid dem; men detta var endast mycket sällan, och denna glädje måste hon då gerna betala med förlusten af sin frukost, som den lilla knäkamraten obarmhertigt lade beslag på till ersättning för den bevisade gunsten.