Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

hafva ryggen betäckt, innan vi skredo till ett usgörande på egen hand, huru omöjligt det än synes att så vår tvist förd till en god utgång på annat sätt än genom ett nordiskt förbund eller en nordisk union, kunna vi likväl icke förtänka svenskarne, att de helst önska denna brännande fråga afgjord, innan de samman knyta sitt öde med vårt. De kunna ej fatta, att de genom ingåendet af ett försvarsförbund sannolikt skulle skaffa oss ett afgörande utan krig, och att detta skulle vara för dem vida fördelaktigare, än att bli dragna med ini kriget för vår skull, hvilket de sjelfva erkänna sig svårligen kunna undgå. Derföre är en nordisk allians icke populär i Sverige, såframt den ej blifvit det på senaste tiden, då man på grund af sina polska sympatier och spänningen med Ryssland kanske blifvit mera böjd för att erkänna nyttan af att ha ett ryggstöd. Men råder i Sverige oklarhet om den danska regeringens osäkra riktning och våra invecklade politiska förhållanden, så har dock äfven i Sverige någon oklarhet måst utbreda sig angående svenska regeringens system och planer. Det synes oss icke sällan, som om i Sverige tvenne strömsättningar förefunnos en varm och en kall, eller som om der syftades i tvenne riktningar, hvilka, utgående från en kanske mycket ringa vrå, efterhand måste al lägsna sig allt mera från hvarandra. Öfverste Tschernings insinuation (på riksdagen), att svenska regeringen med sina råd skulle velat föra oss ut på glanskis, var högst otillbörligt; ty dess råd hafva gått i den rätta riktningen och det finnes icke det ringaste skäl att misstro deras uppriktighet. Men å andra sidan kan den återhållsamhet, som visats emot de danska försöken till närmande, icke lätt förklaras; ty svenska regeringen måste, synes det oss, inse, att under det hon kunde inläta sig på sådana förhandlingar, som föreslagits, utan att derföre våga sig för långt, skulle hon blott genom att öppna dem stärka den danska regeringens mod och hållning; under det hon icke behöft binda sig, innan hon ansåg saken mogen, skulle hon kunnat binda danska rege ringen vid en skandinavisk politik. Men under det man sålunda tyckes häraf kunna dra den slutsatsen, att svenska regeringen för närvarande icke hyllar någon sådan, tyckes å andra sidan förslaget om mellanrikslagen, inbjudningen till det national-ekonomiska mötet och andra steg just syfta i denna riktning. Det må derföre tillåtas oss göra en anmärkning Om man i Sverige vill skandinavismen och endast håller sig tillbaka af fruktan för utt komma för tidigt; om man väntar, att stämningen i Danmark skall bli gynnsammare, viljan allvarligare, svårigheterna färre, genom att man på svensk sida ännu en tid förhåller sig passiv och tyst — så kan man mycket lätt missräkna sig och kasta oss öfver i en riktning, hvilken för långa tider leder oss bort från skandinavismen. Tiden är dyrbar; konungarnes vänskap och nationernas sympati är gifven; det har länge nog talats och sjungits famnats och hurrats; ögonblicket måste vara kommet att förhandla om praktiska mått och steg, och skrider man väl till en allvarlig och ärlig ötverläggning, skall man utan tvifvel snart erkänna, att svårigheterna, om de än icke äro få eller små, likväl icke äro större, än att de genom förenade krafter kunna häfvas.