Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

var som om en uppfriskande dagg lade sig på de af arbete och stillasittande nästan förtorkade blomstren i hans hjerta; de uppspirade åter, de blomstrade unga och friska, när han såg på sin lilla älskling, satte henne på sitt knä, och stirrade drömmande in i de djupa, klara barnaögonen. Modren var äfven sträfsam och flitig; det var ingenting att säga om henne. Väl liknade hon ej mannen, men hon sträfvade ändock så godt hon förmådde och sådane sträfvanden äro aktningsvärda. Lätt är det att vara god, när det ir nedlagt i våra hjertan, men svårt är det att kämpa mot sin natur. Det var den lilla Ulrikas största nöje att gå på jagt efter flugor; de plågade fadren då han kom hem och var trött af arbetet och ville hvila sig litet, och hemta vederqvickelse i familjen sköte. De satte sig på hans panna, surrade honom om öronen och voro mycket närgångna och envisa. Derföre stod det månget blodigt slag i det lilla rummet; ty Ulrika fångade så många hon kunde öfverkomma. Men allt eftersom solstrålarne blefvo mattare, försvunno flugorna af sig sjelfva, och till slut, då de nästan allesammans voro borta, tycktes hon blifva helt vemodig deraf. Hon nändes icke röra vid de få öfverblifua; hon strödde socker till dem