Göteborgsposten – 26 juni 1863, sida 1

de sägo nästan ut, som om de nådde till himlen, och de voro likväl i verkligheten ovanligt små. Blommorna tycktes växa fram i tusental för två små händer, som likväl blefvo fulla af endast ett par sådane. Och fåglarne? Af dem fanns det en hel kör — så tycktes det för två små öron, som lyssnade och mindes. Inne i huset var det tarfligt, men så nätt, så rent! Inga beqvämligheter, ingen grannlåt — nästan torftigt, men blankt och skinande, doftande af renlighet och ordning. Lågt till taket var der och mycket varmt om sommaren; men då öppnade man alla fönsterna, dörrarne med, och solen lekte riktigt om derinne. Myggorna surrade, flugorna brummade, och fram och åter flög en stor broms in, snurrade rundt om ett par gånger och lemnade återigen rummet med mycket väsen. Innebyggarne i detta hus voro ett ungt par. De egde icke mycket, icke mer än hvad mannen förtjenade. Han satt på ett kontor från morgon till afton, kom hem endast ett litet ögonblick vid måltiderna, kysste med kärlek sin hustru på pannan, tog den lilla flickan upp i famnen och skyndade åter bort. Detta barn var deras ögonsten. Men söt var hon också som en liten engel, på en gång djup och tankfull, barnslig och naiv, en välsignelse för föråldrarne, synnerligast för fadren. Det