Göteborgsposten – 23 juni 1863, sida 2

T — — — — — väl bekanta uddarne på kusten sågo jättelika ut, tills vi äfven förlorade dem ur sigte och blott öfverlemnade oss åt kompassens ledning. Fruntimmerna sattes i besittning af kajutan, kaminen blef försedd med eld och de få anstalter vi kunde göra för deras beqvämlighet vidtogos. Soldaternas hustrur och barn kröpo ned på fördäcket och vi hade mycket att göra för att förse de stackars varelserna med varma kläder till skydd mot den genomträngande kylan. Tre timmar efter dagbräckningen var det ännu mycket mulet och mörkt. Vi voro långt ute på sjön, hvilken på detta ställe var mycket smal, och ifall vädret varit klart skulle vi utan tvifvel kunnat se amerikanska kusten. Qvinnorna och barnen voro nedslagna. Miss Lee hade betäckt sitt ansigte med en sjal och låg i ett hörn af kajutan försänkt i en dödsångest af outsäglig I sorg, utan att svara ett ord på den tomhufvade tantens flytande prat. Denna tant var en högst verldslig och egoistisk person, hvilken tyckte att hon gjort sin bror en omätlig tjenst, då hon, efster det att hennes man gjort cession, kom ut till brodren för att dela dennes hem i Canada. — Kendal, yttrade jag, vi äro mycket långt söder ut; kunna vi ej hålla upp mot norr något litet ? I Men den unge nybyggaren gjorde mig uppmärksam på huru svår och ostadig vinden var