Göteborgsposten – 22 juni 1863, sida 1

sköta seglen medan hon förde styret. Vi voro nu ute på den vida spegelklara sjön, än plöjande igenom en tunn snödrifva än lätt glidande öfver ett mörkt isstycke glatt och ljudande som metall. Stormsvalan var en välbyggd båt, stor, beqväm och snabb, och Willy Kendal, ung som ban var, hade ett mycket högt anseende för skicklighet i denna egendomliga och farliga seglats. Han kände Ontariesjön väl och hade tjogtals gånger besökt dess aflägsnaste farvatten. Den lätta vinden var temligen gynnsam och vi voro snart midt framför Port Hope samt vände skenet från vår lykta tre gånger mot stranden, en signal om hvilken jag på förhand öfverenskommit med min kapten. Genast hördes fotsteg på isen och tvenne väl insvepta figurer nalkades oss. Den ene af dem var Haworth och den andre indianen. Inom ett ögonblick voro de framme. — Tack, Kendal, tack min modige gosse, sade Haworth; haf äfven ni tack, Mills. Jag är ej mycket van vid långa tal, men om ni någonsin behöfver en vän, står jag hos er 1 en skuld, som en lifstid skulle vara för kort att betala. Men tänk er Mills: indianen vill gå med, trött som han är. Han är en sällsynt följeslagare, och som ni väl kan komma att råka på en fiende, skall hans list som jägare och indiansk krigare komma att visa sig vara af nytta. (Forts.)