ket osäker. De flesta af vårt folk voro rekryter från England och ovane vid is. Det kunde såleles antagas för säkert, att de skulle gå och falla i, eller åtminstone uttömma sina krafter Blott ett halft dussin af våra gamla soldater voro någorlunda skickliga i att gå på snöskor Undsättning syntes således omöjlig. — Hvad i all verlden skall jag göra? utropade den stackars Haworth; majoren bar ej. efter hvad jag tror, sextio vapenföra män. All trävirket i fästningen är ruttet, och jordverken ha fått stått och väntat, tills våra sappörer skulle få tid att lappa upp dem. Och likväl vet jag att den gamle soldaten ej skall gifva sig Hans motstånd skall just vara tillräckligt för ett uppväcka djefvulen i de belägrandes hjertan; och då indianerna komma åt bränvinsankarne. kan ingen förutsäga hvilket barbarisk vansinne som kan komma att bemäktiga sig deras vilda bröst. Tårar och böner tjena till intet då en Irucken mohawk vädrar blod och bränvin. Jag svarade intet på några ögonblick, ty jag öfvervägde en plan, som kommit för mig Haworth väntade en stund på svar och frågade Jerpå förtretad, hvarföre jag icke svarade. — Hör på min gamla vän, yttrade jag, om vi icke kunna hjelpa dem, är det bästa vi dernäst kunna göra att varna dem. En god vanar med snöskor skulle kunna komma till Ha