Göteborgsposten – 20 juni 1863, sida 8

djupa strupljudet -waguhvilket bevisar a öfverraskning hos en indian. — Kapten behöfver Springande Elgen? frågade han. — Nej, min stackars vän, svarade Haworth vänligt, ni har nu uträttat nog för en tid och gör bäst i att hvila. Jag önskade blott att jag hade en lika god fotvandrare som ni för att sända till Hamilton. Ett långt samtal uppstod, i hvilket äfven indianen deltog; och enär hans trohet och skarpsinne vore väl bevisade, talade Haworth fritt och öppet inför honom. Springande Elgen förstod engelska temligon väl, ehuru han då någon svårfattligare mening förekom bad att den måtte öfversättas på franska, hvilket språk Husonerna i allmänhet kände. Haworth erkände öppet att han var rädd för att söka råd eller hjelp hos de omgifvande kolonisterna, af hvilka många på den tiden voro missnöjda. De voro nemligen nära afkomlingar af franska nybyggare och kände sig således misnöjd med Englands öfvervälde. Då liksom nu voro canadenserna i det stora hela trogna mot vår styrelse, men det fanns ett vida spridt missnöje bland dem af franskt ursprung, och vi hade skäl att tro det allt hvad vi gjorde blef tillkännagifvet för fienden. — Jag vågar ej sända ned till byn för att begära en budbärare, yttrade Haworth, dessa