nom en beräkning huru kostnaderne skulle omöjliggöra utförandet al en sådan princip. (en. Hazelius uppläste derefter ett tal hållet af Svea Rikes davarande lIrkebiskop, hvari på ett segrande sätt vederlades de antiqvierade asigter som i nu omhandlade fraga ville sticka upp hufvudet. Rektor fabe visade på ett öfvertygande sätt då på den ena linlen mera tid egnas at det ena net än åt det andra, kunde undervisningen på bada ej skötas gemensamt. Tal. föreslog att mötet skulle uttala det svårigheter i detta afseende förefunnos, men att saken ännu ej vore afgjord. Exped.-sekr. Nordvall framhöll ytterligare konseqvenserun af hvad lekt. Rabe bapekat. En lärare kunda pa samma gang blifva nödsakad att undervisa 4 olika lexlag, derigenom att linierna tillsammanslogos. Kostnaderna vore en praktisk fråga med hvilken mötet ej hade att befatta si kitt gemensamt underlag för de olika linierna vore dock i alla händelser nödvändig, de måste till en viss grad vara förenade. Mag. Hedlund var sasom drinkaren den der tjenar nykterhetspredikanten till ett afskräckande exempel. Han hade sjelf egnat en stor del af sin tid at studium af väl ett helt dussin språk, han nekade detta oaktadt latinets magiska kraft till själsfsormögenheternas skärpande; latinet dödar iakttagelseförmagan, omdömet, handlingskraften grammatiken dödar allt. Bredvid grammatikan står katekesutanläsningen och den brukl metoden att a barnen innanläsning. Tal. protesterade mot att i tu klassen sätta latinet säsom gemensam basis. Ofverensstämde fill principen om att skolan borde delas, men på det enda vilkor att den reala linien finge bibehålla de gamla lärosalarne; den klassiska finge söka sin plats hvar den gitte. Lektor Hammar framställde ett förslag till en alldeles ny organisation al läroverken, hvilka skulle delas i tre linier efter samhällets olika behof. Men då han ej hoppades pa att detta förslag skulle ga igenom, trodde han att de öfverklagade olägenheterna skulle kunna askjelpas genom att indela den reala linien i blott 4 ettåriga klasser. Lektor Ljungberg anslöt sig till Exp.-sck. Nordvall. Tal. antydde att stadgan redan i sin första Å skiljer mellan de olika liniernas olika mal. En gemensam basis för desamma, men det är sedermera omöjligt att de kunna följas åt. Mag. Hedlunds yttrande om latinet, ville tal., da det ej hörde till ämnet, ej upptaga tiden med att bemöta. Gen. Hazelius erkände att kunskapsvidden men ej arten i de bäda linierna borde blifva olika, ville i de framställda frågorna se ett försök att redan från början skilja de båda linierna åt. En kände latinets stora nytta men ville ej, genom att sätta det som gzemensamt vämne i I:ste klassen, frantaga 54 delen af nationen utsigten til bildning. Dessa tre fjerdedelar, ur hvilka så många män utgatt, hvilka, saknande avad man kallar viluning, blifvit vårt folks stolthet och ära. an bör saledes ej sätta en viss riktning af bildning så högt, utt man derföre förglömde en annan. Prof. Andersson instämde i general Haze igter, och ansåg att den största fördelen af liniernas sörening vore den känsla af allmän medborgerlig bildning, som derigenom sramkallades mellan olika samnällsriktning, stånd och förmögenhet. Lektor hroden trodde klagomalen komma från fel i anordningurne. Det funnes tre arter läroämnen genom att fästa uppmärksamheten derpå, skulle undervisningen lättast ordnas. Lektor Ljungberg erfor ledsnad då han såg, huruledes man visade sig öfvertygad att hvarje förslag al den klassiska liniens målsmän berodde på en missaktning mot den reala. Båda borde skiljas ät i rätt tid, och detta vore mest vigtigt för det reala. Man hade genom flera exempel blifvit upplyst om, att läraruc på den klassiska linien egde bättre insigter än på den reala, detta kunde ej bero på annat än att anordningarne vore missgynnande för den senare. För Ö t framställdes af den naturhistoriska sektionens målsman en uppmaning till lärarne att i hvad på dem berodde, befrämja bildandet af samlinsar för undervisningen i naturalhistorien. (Lemtor Blomstrand. Fordrade att komitsgens framställning af pensionsfrägan skulle läggas till protokollet, med intagande af de olika asigter som gjort sig i denna fråga gällande. Ordföranden. Frågade mötet huruvida ej detta till Kongl. Maj:t skulle ingå med ansökan att lärarne skulle tillåtas bilda en egen, från Stiftets skild, pensionskassa, utan att detta skulle hindra lärarne att i Stiftets pensionskassa qvarstå samt att utse en komitt för beredande af denna angelägenhet. Mötets svar härpå utföll jakande. General Hazelius: Skoltukten är ej en lära om bestrasfning. utan läran om huru ordningen och disciplinen i en skola borde upprätthållas. Det är visigen lätt att under uttalandet af ordet mennisig vilja borttaga agan; men nagot strast borde finnas. Tal. vore af den asigten, att aga i en skola bör finnas, men ej sa mycket som verklighet, utan fastmera som möjlighet. Tal. utvecklade det strasssystem som i nya elementarskolan följdes. Visade med sifferuppgifter, att vid detta läroverk på de senaste 7 aren blott tvenne lärjungar behöft straffas medelst kroppslig aga; och ansåg att kroppslig ra vore ett dödande af ynglingens ambition. Lekt. Blomstrand kunde ej i allt förena sig med den föreg. tal. Ett rätt lämpligt straff vore utvisning från lärorummet; men frågade om ej kroppslig aga vore bättre än den moraliska tortyr barnen genom anmärkningar hade att genomgå, i det eg. stras fet först gjorde sig gällande efter en viss tid. Rektor Alander ansåg utvisningen som en lämplig bestraffning. Man bör rätta straffet efter lärjungens sinnelag. Det enda verkliga medlet att tukta och förbättra en lärjunge är, att genom milda, fast allvarliga föreställningar inverka på hans sinnelag; detta hade tal. al egen erfarenhet funnit, både som lärjunge, lärare och läroverksstyresman. Det förnämsta gagnet al anmärkningsböcker hade föräldrarne, som genom dem finge se huru gossens aktier i skolan stode. Kyrkoh. Ekdahl. Trodde att straffmöjligheten borde finnas qvar. Ansåg att ingen accession till hr IIarelii förslag borde komma i fraga. Rektor Rabe, framställde såsom resultat af den företagna diskussionen om en tidskrift för Sveriges lärare den fråga om ej mötet ville förena sigåom den öfverenskommelse att såsom sådan, efter förutgången undersökning deraf, antaga den i Upsala snart utkommande tidskrift i denna gren. Ordföranden ans detta som en uppmaning till