Göteborgsposten – 18 juni 1863, sida 1

nom bjelkar, lera, sandpåsar och jordvallar hade vi lyckats att uppföra en ganska imponerande försvarslinie. Då de tjocka snöflingorna började falla från himlen höllo vi just på att fullborda. embrasurerna och lyckades att få kanonerna på sina ställen, betäckande dem med halm och pressenningar för att skydda dem för det hårda idret. Derefter upphörde våra arbeten. Vi sysselsatte oss med exercis i barackrummen, inspekterade dagligen våra vapen och visade för öfrigt vederbörlig vaksamhet genom att utpostera och besöka våra skildtvakter. Folket vid milisen hade blifvit hemskickadt och kriget slumrade. Stor var derföre min öfverraskning, då jag en afton återvände från min inspektion af posterna och mötte kapten Haworth insvept i sin kappa och med en ovanlig orolig blick i sitt bronsfärgade anlete. — Ned, sade han, vi ha fått något allvarsamt att tänka på. Säg intet till folket, utan så lugnt upp till mitt qvarter. Jag skall komma efter er om ett ögonblick. Barackgården var till hälften full, ej blott äf soldater och deras hustrur och barn, utan äfven af landtfolk och åtskilligt löst folk, hvita och svarta. Undrande hvad min hefälhafvare möjligen kunde ha att säga, gick jag in i hans lIvarter. I förmaket — ty i egenskap af be