Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 2

— Ned! ropade Flint i det han kastade mig på knå och sjelf böjde sig just i rätt tid för att undgå döden irän reflelkulorna, hvilka hveno öfver oss. Jag såg upp och såg Svarta David falla på sina knän, afskjuta sitt govär, åter resa sig och slutligen falla i vattnet, dödligt sårad af en kula. Ingen annan träffades. Afskärande bogsertåget som förenade jullen med flatbåten och nedlutande sig så mycket som möjligt lyckades de fågelfriv att undslippa vidare olägenhet och nådde Missouristranden i det de lemnade sitt rof bakom sig. Vi behandlades till en början hårdt och sväfvade i stor fara för att genast bli hängda eller skjutna enligt Lynchlagens summariska procedur, då två vittnen till vår förmån framträdde. Det ena af dem var den förrädiska skurk, som förradt de öfriga af bandet. Den andra, o under öfver under! var Ned Granger, som fattade mig likt en björn sin unge. Dyre Ned! jag trodde att du var död! — Det är just detsaamma som jag tänkte om dig och generalen. Nej, jag blott stötte mig litet och kunde tillochmed bjelpa de öfriga passagerarne som blifvit värre skadade. IIvartenda bus bär är likt ett hospital. Och det det var en förfärlig händelse. Men ehuru oskadd, som du ser, hade jag förlorat mina penningar och mina saker, och denne bederliga farmer har tagit vård om mig de sista veckorna. Jag följde derföre med för att hjelpa honom återfå de stulna hästarne, litet föreställande mig hvem jag skulle finna på ön Nummer Tio. Flint och jag höllo vårt ord till Mary Stone. Slut.