Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 1

derlag, som kunna komma äfven en sammetsklädd jernhand att tappa koncepterna! Vare dock långt ifrån ifrån mig, att vilja gifva det oväntade och märkliga resultatet mera vigt in det verkligen äger — att i likhet med Times kalla det en protest mot kejsaredömet — att se orleanistiska intriger på botten af valmystorierna eller att spåra hvita liljor, svarta kåpor eller röda spöken bakom de parisiska valurnorna! Napoleon III:s popularitet är ännu ej utliten, och om han far varliga fram, aktar på tidens tecken och undviker att törna emot solkopinionen, då denna framträder i sin fulla kraft, torde han ännu för en rund tid få spela gallisk Caesar, i trots af alla de moderna Ciceronor, som skola briljera i den nya lagstiftande kåren. Paris har, jag upprepar det, icke velat protestera mot kejsaredömet; det har blott velat gifva kejsaren en vink om att tiden är inne för statsbyggnadens utlofvade kröning med frihet. Parisarne äro utledsna vid den. skugga af parlamentarism som hittills beståtts Frankrike; de ha blygts öfver en lagstiftande församling, som bestått, på fem individer ni af karakterslösa ja-herrar. af ömkliga marionetter, blindt lydande de kejserliga trådarna. De afundas England dess pikanta parlamentsscener, den stimulation, som skänkes af ett politiskt lif, liksom det inflytande, underhuset utöfvar påregeringsärendena i allmänhet och budgets, frågorna isynnerhet. Se här skälen till de representantval genom hvilka den franska hufvudstaden och ett halft tjog valkretsar i landsorten förtörnat den parisiske Jupiter! Att valresultatet i alla fall är af stor betydelse är emellertid obestridligt. De oppositionens kandidater, som segrat, i trots af regeringens taktlösa motstånd och dess handtlangares mer eller mindre olagliga konstgrepp, äro dels utmärkta representanter för det unga Frankrike dels d:o d:o för det gamla Frankrike, för julimonarkiens och sebruarirepublikens Frankrike. Att dessa senare, hvilka länge betraktats som politiskt döda, skola bilda en bjert kontrast mot lagstiftande kårens talangsattiga och slafviskt sinnade majoritet, är säkert; att desse store gengångare från en tid, då Frankrike var något annat än en slug och kraftfull viljas fruktansvärda verktyg skola, ehuru numeriskt underlägsna de menlösa pygmåoer, hvilkas val regeringen lyckats genomdrifva — utöfva ett stort indirekt inflytande på de kejserliga besluten, är sannolikt. Napoleon har sjelf sagt att landet kommer att mera fästa sig vid Thiers tal än vid kammarens voteringar, och öfvertygelsen härom är helsosam. Det tyckes som om vestmakterna, hvilka här i Europa ifra högt för nationalitetoernas