Göteborgsposten – 16 juni 1863, sida 1

Kosmopolitisk ösfversigt. Så är det då ett obestridligt, ett oomkullrunkeligt faktum — ett faktum, som icke samtidens största ordkonstnärer kunna borträsonera, att Paris vaknat upp ur sin långa politiska dvala, i trots af alla de uppenbara besvärjningar och hemliga konstgrepp, genom hvilka deu vidtberömde kejserlige magikern och hans ifriga tjensteandar sökt förlänga den. Den outgrundlige, som brukade bereda sitt folk och hela Europa surpriser, har omsider sjelf blifvit surprenerad, och det icke på det angenämaste sätt. Kejsaren vill ha en ny lagstiftande kärlika devuerad, lika renhårigt bonapartisk, lika obegränsadt servil som den, han nyss hemförlofvat — ja, han önskade till och med att denna gång få slippa de rabulistiska fem, som under de förflutna sju åren erinrat om, att icke all politisk uppfattning i Frankrike blitvit omstöpt i den patenterade kejserligt-bonapartiska formen. Inrikesministern hade på det enträgnaste tillhållt prefekterna att söka leda valen så, att endast regeringskandidater skulle blifva utsedda, prefekterna hade sökt fullgörauppdraget med all den energi och omtänksamlat, som karakterisera den nuvarande regimens auktoritet. Men förgäfves! Hotelser och löften voro förspillda på dessa ostyriga parisare, som plötsligen fått den kaprisen att ej uti valfrågan låta dirigera sig af den allrahögsta viljan. Monitören har måst förkunna, att ingen enda regeringskandidat blifvit vald i Paris. Ett nederlag utan exempel — ett ne